Sedan förra utgåvan av Veckans Contra har moderatledaren Anna Kinberg Batra hunnit avgå och en trolig efterträdare i form av Ulf Kristersson har utkristalliserats.
Vad betyder detta för Moderaterna, för Alliansen och valet 2018? När Anna Kinberg Batra blev partiledare var hon det närmsta Fredrik Reinfeldt man kunde komma. Hon var gruppledare för Moderaterna i Riksdagen och hennes uppgift var att se till att riksdagsgruppen mangrant röstade på regeringens politik. Det fanns inget utrymme för egna initiativ och AKB var uppenbarligen nöjd med det. Det tråkiga var att hon inte tog många egna initiativ sedan hon blivit partiledare heller. Efter en framgångsrik första mandatperiod 2006-2010 hade Alliansregeringen snarast visat passivitet under den andra mandatperioden 2010-2014. Och inte blev det mycket fart som opposition heller.
AKB blev som partiledare redan från början bunden av Decemberöverenskommelsen (DÖ), men det var Ebba Busch Thor som dödade den överenskommelsen. Sedan Busch Thor hållit i yxan följde AKB efter samma eftermiddag. AKB var i alla fall inte en tydlig ledare för Alliansen. Men i praktiken blev resultatet av DÖs fall ingenting. Även om Allianspartierna mangrant lämnade DÖ så har de i praktiken hållit fast vid dess principer. Trots att det rödgröna blocket bara har 46 procent av platserna i Riksdagen ska de enligt Alliansen få styra landet, åtminstone sedan Regeringen i varje sakfråga tagit några rejäla steg åt vänster och skaffat stöd av Jonas Sjöstedts vänsterparti. Kritiken mot detta blev allt hårdare. Varför ska två opinionsmässiga obetydligheter som Miljöpartiet och Vänsterpartiet ha ett så oproportionerligt stort inflytande över politiken – när de två inte ens med Socialdemokraterna kommer upp i mer än 46 procent av rösterna i Riksdagen?
Några egentliga försök att visa var skåpet ska stå har inte gjorts. Riksdagen har antagit en rad tillkännagivanden, som innebär att Riksdagen begär att Regeringen ska göra olika saker. Ibland ställer Regeringen upp, särskilt om den tvingats till något den inte vill av Vänsterpartiet. Men ibland struntar Regeringen helt och hållet i Riksdagens tillkännagivanden. Några egentliga försök att ge folket det de röstat för – ett icke-socialistiskt styre – har Alliansen inte tillhandahållit. Dock tillkännagav AKB att man skulle börja prata med Sverigedemokraternas representanter i riksdagsutskotten. Denna självklarhet, att Riksdagen lyssnar på de representanter som valts av svenska folket, köptes inte av hela Alliansen och framförallt inte av media. Det hela blev i rubrikerna att Moderaterna skulle samarbeta med Sverigedemokraterna. Något som AKB inte förnekade utan snarare sökte slingra sig från att tala klartext. Att tala med representanterna i utskotten är inte att samarbeta, utan att aktivt arbeta för att den egna politiken genomförs om så är möjligt. Det borde ha varit enkelt att säga att man INTE samarbetade med Sverigedemokraterna, men att man samtalade med alla valda representanter i Sveriges riksdag för att se om man kunde få genomslag för den politik som man valts att införa. Och att det inte var en bra ordning att politiken styrdes av det lilla extremistpartiet V när riksdagsmajoriteten var som den var. Att tala med dem som kunde vara beredda att stödja det egna partiets politik borde ju vara en självklarhet och inte minst att visa väljarna den respekt de förtjänar.
Det kan noteras att en av kandidaterna till partiledarposten, Mikael Odenberg, varit stenhårt emot att försöka vinna gehör för den egna politiken i Riksdagen, så länge det krävt att man skulle samtala med fler valda ombud för Sveriges folk. AKB klarade inte av att förklara den politik hon förde och hon klarade inte av att göra sig till den självklara statsministerkandidat som ledaren för det största Allianspartiet bör kunna vara. Det var inte konstigt att hon avgick.
Hennes sannolika efterträdare Ulf Kristersson var en gång ordförande för Moderata Ungdomsförbundet, MUF. Men han kastades ut av Fredrik Reinfeldt. Kristersson stod då för en mer ekonomiskt liberal linje än Reinfeldt. Reinfeldt skulle ju också med tiden som partiledare låta Moderaterna ta flera jättekliv åt vänster. Relationerna mellan Reinfeldt och Kristersson var 2006 så frostiga att Kristersson inte fick bli medlem i Regeringen. Han kom inte in i Regeringen förrän 2010 då han efterträdde katastrofen Christina Husmark Persson som socialförsäkringsminister. Under de senaste tre åren har Ulf Kristersson varit ekonomisk-politisk talesman för Moderaterna, en position som skulle kunna leda till finansministerposten. Men ovan nämnde Mikael Odenberg fick inte bli finansminister när Fredrik Reinfeldt istället utsåg Anders Borg, som inte ens var riksdagsledamot när han blev finansminister 2006, så ett sådant avancemang är ingen självklarhet. Kristersson har inte blivit den självklara motpolen mot Magdalena Andersson, som han kunde ha blivit om han skött sina kort väl. Det är bara att önska honom bättre lycka som oppositionsledare än som ekonomisk-politisk talesman. Men framgången är på inga sätt självklar.