När Belgiska Kongo blev självständigt 1960 var det den afrikanska koloni som var sämst förberedd för självständigheten. Bara någon handfull personer födda i landet hade ens gymnasieutbildning. Även om det idag är bättre på utbildningssidan har det mesta gått nedåt när det gäller produktion, ekonomi och levnadsstandard. Kongos/Zaires enorma överflöd av värdefulla mineraler har inte lett till välstånd för landets invånare. Produktionen har sjunkit. Särskilt under senare år. På 1980-talet låg kopparproduktionen på 500000 ton per år. 1996 var den bara 30000 ton. Koboltproduktionen minskade från 17000 till 3000 ton per år. Under 1990-talet har produktionen av det mesta gått bakåt. I genomsnitt har bruttonationalprodukten sjunkit med 8,6 procent per år enligt FNs statistik. Det är sämst i världen. Från en redan urusel nivå.
Presidenten sedan decennier, Mobutu, har varit sjuk i cancer och därmed under långa tider vistats i Schweiz för vård. Han har därför inte kunnat ta några krafttag för att reda upp situationen. Men några fungerande krafttag tog han inte ens i sin krafts dagar. Han har styrt ett av Afrikas mest korrupta länder och överlevt otaliga försök att störta honom genom att han inte varit marxist och därmed spelat en viss roll i det kalla kriget. Men det kalla kriget är över och det räcker inte med att vara anti-marxist för att få stöd från Väst.
Det borde vara en tacksam uppgift att ta över ett land med så rika naturtillgångar som misskötts så kraftigt under så många år. Men Laurent Kabila är knappast mannen för den uppgiften.
Den första invändningen gäller hans bakgrund, en bakgrund som dogmatisk marxist. Han påstår nu att han är anhängare av en fri marknadsekonomi, men trots det var en av de första åtgärderna att nationalisera ett järnvägsbolag i södra Kongo/Zaire och utvisa de belgiska och franska experter som arbetade i bolaget. Det skapar stor tveksamhet bland internationella investerare. Och det är internationella investerare som Zaire/Kongo behöver mer än andra länder, eftersom naturtillgångarna är rika och det behövs tillgång till både teknik och kapital för att kunna exploatera de rika tillgångarna.
Kabila har också en tveksam bakgrund när det gäller mänskliga rättigheter. Kabilas styrkor har gjort sig skyldiga till massakrer på Hutu-flyktingar från Rwanda (Kabila är nära lierat med tutsi-folket). Och i den lilla enklav i östra Zaire där Kabila kunnat styra och ställa under några år har det inte varit några sötebrödsdagar. Babembe- och Bavira-folken har utsatts för svårt förtryck. Och utvinningen av naturtillgångar har belagts med samma typ av tvivelaktiga privata avgifter som kännetecknat Mobutus korrupta regim. Men pengarna har inte gått till Mobutus konton utan till Kabilas. Kort sagt, det som Kabila praktiskt har visat har inte gett belägg för att det blir några avgörande förändringar i förhållande till Mobutu.
Signifikativt är att Kabila nekat att ta med den tongivande demokraten och ledande oppositionsmannen Etienne Tshisekedi i regeringen. Tshisekedi har med fredliga medel och betydande folkligt stöd (åtminstone i västra Zaire) arbetat för mänskliga rättigheter. Men i den nya Kabila-regeringen är det vapnens och inte fredens män som fått inflytande.
Det finns åtskilliga afrikanska länder som för närvarande börjar få fart på sin ekonomi genom fri marknadsekonomi och därtill skapar åtminstone rudimentära mänskliga rättigheter för befolkningen. Men de stora tunga länderna, Nigeria, Zaire/Kongo och Sudan har alla fastnat i ett moras av politiskt förtryck och reglerad ekonomi. Bara Sydafrika har haft en profil som avvikit från de övriga tre tunga länderna.