När Ryssland i början av 1920-talet krossade de tre självständiga kaukasiska republikerna Armenien, Georgien och Azerbajdzjan och lät införliva dem i det som blev Sovjetunionen ställde Stalin till det genom att bilda den autonoma regionen Nagorno Karabach och trots dess huvudsakligen armeniska befolkning införliva området med Azerbajdzjan. Det hände 1923.
Under de kommande sjuttio åren spelade det inte så stor roll om Nagorno-Karabach var underordnat Azerbajdzjan eller Armenien. Det var ju ändå i Moskva de avgörande besluten fattades och det var därifrån diktaturen styrdes, i både Azerbajdzjan och Armenien.
Men under Sovjetunionens sista decennium utbröt en konflikt om vart området skulle höra. Det var två sovjetrepubliker som slogs inbördes och resultatet blev den formellt självständiga republiken Nagorno Karabach (senare Republiken Artsasj), som dock i praktiken var en del av Armenien. Till Artsasj knöts en del småområden som geografiskt låg mellan Artsasj och Armenien.
Omedelbart efter Sovjetunionens fall 1991 tog ordföranden i det lokala kommunistpartiet i Azerbajdzjan, Hejdar Alijev, makten och lät sig väljas till president 1993. Han distanserade sig snabbt från Ryssland, främst för att få fart på den inhemska oljeindustrin. Bröderna Nobels oljebolag i Azerbajdzjan (bröderna Robert och Ludwig Nobel hade en tredje idag mer välkänd broder som hette Alfred) var ett av världens främsta och modernaste. Det beslagtogs av kommunisterna och fick successivt förfalla. När Azerbajdzjan blev självständigt kopplade Hejdar Alijev in västerländska oljebolag (bland annat norska Statoil, nu Equinor). De västeuropeiska oljebolagen fick ordning på Azerbajdzjans oljeindustri vilket irriterade ryssarna i två avseenden. Dels att de ryska oljebolagen hölls utanför uppryckningen (vilket var naturligt eftersom de misslyckats i sjuttio år), dels att Ryssland fick en kraftfull konkurrent på oljemarknaden. Armenien var inte sena att utnyttja ryssarnas aversioner mot Azerbajdzjan. De träffade ett militärt avtal med Ryssland och lät även ryssarna stationera trupper i Armenien. Den ryska närvaron var av stor betydelse när Nagorno Karabach kunde bryta sig loss från Azerbajdzjan. Även om de ryska styrkorna inte deltog i några strider fanns de hela tiden i bakgrunden på Armeniens sida.
Idag är Hejdar Alijevs son Ilhan Alijev Azerbajdzjans diktator. Misshälligheterna mellan Azerbajdzjan och Ryssland har gett med sig. Och Turkiets diktator Erdogan backar upp ”broderfolket” i Azerbajdzjan (azeriska är snarlikt turkiska och språken är ömsesidigt förståeliga). Armenien lät sig förledas av sitt militäravtal med Ryssland och de närvarande ryska trupperna. När det blev allvar och Azerbajdzjan ville ha tillbaka Nagorno Karabach/Artasj bytte ryssarna sida och ställde upp för Azerbajdzjan. På några veckor erövrades de områden som låg emellan Nagorno Karabach och Armenien och även vissa delar av själva Nagorno Karabach. Armenierna var utan hjälp av ryssarna chanslösa. De hade litat på rysk hjälp, men det var dumt gjort. Vi vet vad ryssarna gjort i Transnistrien, Sydossetien, Abchasien, Krim och östra Ukraina. Det är dumt att lita på ryssarna. Idag tvingas Armenien acceptera de ryska trupperna som någon form av ”fredsstyrka” mellan Nagorno Karabach och Azerbajdzjan. Men i själva verket är mycket av basen för Armenien knäckt av Turkiet och det tidigare Armenien-allierade Ryssland i samarbete.
Bild: Bergen i Nagorno Karabach fotograferade från Armenien av C G Holm