Den svenska skolan ställer internationellt sett låga krav på sina elever. Skoldagarna är korta. Under de första åtta åren finns ingen utvärdering alls – inga betyg. Många kan knappt läsa och räkna efter tio år i grundskolan. Men de ska ändå på något sätt lotsas vidare till gymnasiet. På gymnasiet börjar vissa krav ställas, men bara på vissa linjer. Och fortfarande är kraven och arbetsprestationerna låga. Och en märklig överfilosofi av “snällism” i skolan nedvärderar konkurrens, individuella prestationer och personligt ansvar. Och prioriterar istället någon luddig samarbetsfilosofi, där det bekvämaste framgångssättet är att glida med och låta andra göra jobbet.
I länder som Korea, Indien och Kina är kraven stenhårda och konkurrensen hård. Det krävs hårt arbete för att ta sig igenom skolan. Och resultatet har varit och är studenter med utomordentliga kunskaper, ofta långt över den svenska nivån. Vad som saknats är den industriella traditionen, den nedärvda känslan för hur stålsmältan ska se ut när masugnen ska blåsas. Känslan för hur ett träd kapas för att ge maximalt utbyte av sågtimmer och massaved. Den breda kunskapen hos hundratusentals arbetare, verkmästare och platschefer. Den traditionen är för all del på väg att försvinna i Sverige. Men den är inte heller det avgörande konkurrensmedlet längre, eftersom det mesta av processindustrins styrning idag inte bygger på enskilda arbetares yrkesskicklighet utan på styrsystem som man köper på den internationella marknaden och som styrs utan den decennielånga uppbyggnaden av intuitiv kunskap för processen.
Vi har i vårt land, som ett komplement till den hos invånarna levande industriella traditionen, byggt upp en kapitalbas som gjort det möjligt att ligga före, vi har låtit kapitalet (maskinerna) arbeta istället för människorna. Men de stora och djärva industriella satsningarna låter sig inte genomföras längre i ett Sverige som styrs av två teknikfientliga partier och ett tredje parti som visserligen har en industrivänlig historia, men som böjer sig för vilka dumheter som helst, bara de får behålla ministerposterna.
Industrierna flyttar i rasande takt ut sin tillverkning till Östeuropa och Ostasien. De svenskar som inte längre får ha kvar sina industrijobb hamnar nästan genomgående i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Bara sällan blir det nya tekniskt avancerade arbetsuppgifter som blir aktuella.
De styrande politikerna inbillar väljarna att välståndet ska fortsätta att flyta ur den industriella apparat som är på väg att försvinna. Så blir naturligtvis inte fallet. Svenskar födda på 40- och 50-talen är fortfarande långt mer välutbildade och erfarna än sina jämnåriga i Korea och Indien. De är dessutom villiga att ta i och arbeta hårt när det krävs. Svenskar födda på 70- och 80-talen ligger utbildningsmässigt i snitt efter sina jämnåriga i Ostasien. Svenskar födda på 90-talet kommer nästan säkert att hamna efter också sina jämnåriga födda i Östeuropa (där den nya generationen inte kommer att förstöras av kommunistisk gallimattias i skolundervisningen).
Vi håller på att lägga en grund för ett samhälle som i framtiden kommer att svara för de enkla okvalificerade jobben som underleverantörer till de utvecklade länderna som satsar hårt och ställer krav för framgång. Om några decennier kommer de gamla uttjänta maskinerna att börja skickas tillbaka till vårt land för att de lågkvalificerade och lågavlönade svenskarna ska uträtta det arbete som de sofistikerade länderna i Ostasien och Östeuropa inte vill syssla med.