I östra Asien har en rad fattiga länder helhjärtat satsat på kapitalism och resultatet i form av ökat välstånd för de breda folklagren har kommit efter tjugo-trettio år. De länder som för bara en halv mansålder sedan var fattiga u-länder är idag dynamiska industriländer som tar upp konkurrensen med Väst om de mest avancerade industriprodukterna. Sydkorea och Republiken Kina på Taiwan tillhör idag de främsta industriländerna, fattigdomen är så gott som utplånad och de flesta invånarna har det ganska bra materiellt.
Indien är på god väg att följa efter. Liksom Kina. Dock hindrar det kommunistiska systemet i Kina både demokratisering och kapitalismens frammarsch. Men att regimen trots allt låter ett visst mått av kapitalism flöda – om än med strama tyglar – bådar gott för att de totalitära grundvalarna kan rämna. Och då kan kapitalismen göra underverk också för den halva miljard kineser som idag lever i eländigaste fattigdom.
Den region som skulle ha goda möjligheter att följa efter Asien i riktning mot moderna industristater är Latinamerika. Men Latinamerika tar inte chansen. Under de senaste decennierna har Latinamerika – främst tack vare påtryckningar från USA – demokratiserats. Alla länder – med undantag för Kuba – har någon form av demokrati. Även om den på en hel del håll har betydande brister.
Den nyvunna politiska friheten utnyttjas emellertid inte för att skapa ekonomisk frihet. Och därmed sackar Latinamerika efter. Det är något bättre i nordväst och sämre i sydost. Men allra sämst är det i det potentiellt rikaste landet av alla – Venezuela.
I länder som Brasilien, Argentina och Venezuela har olika vänsterregimer tagit över med en stark reglering av företagen – om inte rena förstatliganden – på programmet. Den ekonomiska utvecklingen bromsar in och människorna blir fattiga. I Venezuela stod misären för dörren när den starkt vänsterinriktade Hugo Chavez höll på att slå sönder landets näringsliv, samtidigt som han underminerade demokratin och manipulerade de “val” som hölls. Men landet – och därmed även Hugo Chavez – räddades av de starkt stigande oljepriserna. Venezuela är ett av världens mest oljeberoende länder och inte ens Chavez ansvarslösa politik kunde knäcka den effekt som oljepriserna hade. Venezolanerna blev inte rika, men de störtades inte ner i den misär, som Chavez politik utan mångdubblade oljepriser hade lett till. Men när oljepriserna återgår till mer normala nivåer kommer Venezuela ofelbart att rasa ner i avgrunden.
Många av länderna i Latinamerika har goda naturtillgångar, men avsaknaden av demokratisk tradition och traditionen med starka caudillos har lett till att diverse tvivelaktiga lycksökare kunnat ta makten med populistiska krav om välstånd till alla på de rikas bekostnad. Latinamerika är den kontinent som har de största skillnaderna i förmögenhet mellan fattiga och rika, men det betyder också att det inte finns mycket att hämta hos de rika, eftersom de är så få. De populistiska vänsterpolitikerna glömmer bort det som är grunden för framgången i de asiatiska länderna: Välstånd kan bara skapas genom hårt arbete. Det är en insikt som ännu inte nått Latinamerika.
Som ett avslutande kuriosum kan noteras att den kapitalism som infördes i Chile under Augusto Pinochet pietetsfullt har bevarats under efterföljande demokratiska regeringar. Också av den sittande socialistiske presidenten. Nästa president (oavsett om det blir en ny socialist eller en högerkandidat som vinner i den avslutande valomgången i januari) lär slå vakt om den marknadsinriktade kapitalismen i Chile. En politik som inneburit att chilenarna med rekordfart har kunnat ta sig upp ur det elände som skapades av Salvador Allende i början på 1970-talet.