I veckan har de två fackliga lärarorganisationerna Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet i medlemsomröstningar sagt nej till de avtalsförslag som de två fackförbundens ledningar kommit överens med Kommunförbundet om.
Grundlinjen i det nya avtalet var att lönespridningen skulle öka och att skickliga och driftiga lärare skulle kunna premieras på lönesidan.
Lärarkåren har haft en usel löneutveckling och läraryrkets innehåll och status har försvagats under de gångna trettio åren. Ja, nedgången började på allvar 1967 då dåvarande utbildningsministern Olof Palme knäckte en lärarstrejk som försökte slå vakt om läraryrkets status och ekonomiska ställning. Då, i slutet av 1960-talet, var läraryrket ett högstatusyrke. Lärare umgicks i provinsstäderna i ”de fina salongerna” och lönen för akademiskt kvalificerade lärare hörde till de tio procent som var bäst betalda i landet.
Utförsbacken har inneburit att läraryrket idag snarast är ett lågstatusyrke. Och en lärare får vara glad om han/hon uppnår medianlönen i samhället. Medianlönen för akademiskt utbildade är inte ens att tänka på. Följden har blivit att många av de skickligaste och mest dynamiska lärarna har sökt sig bort från yrket.
Kvar är många som format sina värderingar i 1968 års politiska vänsteraktivism på universiteten. Och i sin isolering på skolan aldrig märkt att utvecklingen sprungit ifrån dem. Det innebär också att en stor del av lärarkåren är en bit över femtio år och att pensionsavgångarna snart blir stora. Signfikativt nog är det en gammal ”68-aktivist”, Christer Romilsson (född 1945), som är ordförande i Lärarförbundet. Han satt under flera år i partistyrelsen för Sveriges Kommunistiska Parti.
På lärarorganisationernas hemsidor har inför omröstning pågått en flitig debatt, där gamla mossiga argument från 60-talets slut har presenterats som nya. Bättre löner ska det vara, men att koppla dem till bättre prestationer är fel.
Liksom i andra kommunala aktiviteter har löneutvecklingen varit svag och det har därför blivit allt svårare att hålla kvalitet på verksamheten. Men ett rakt nej till ett avtalsförslag som trots allt innebär ett första steg på vägen ut ur den låsning som skapats genom de gångna decenniernas destruktiva skolpolitik riskerar att försena den nydaning i skolan som kanske inte ses som positivt av lärare som är konservativa rödgardister i övre medelåldern, men som Sveriges skolelever är förtjänta av och som Sverige som nation bör ställa krav på.