Den svenska kronan har fallit och fallit. Jämfört med de flesta valutor. Och jämfört med alla valutor som betyder något. Att det gått ännu sämre för den turkiska liran och den venezolanska bolivaren är inte så mycket att yvas över (inflationen i Venezuela är för närvarande 10 miljoner procent i årstakt). Den låga kronkursen mot dollar, euro och schweizerfranc spelar dock roll. Dollarn ligger idag på 9:60 kronor, euron på 10:75 kronor och schweizerfrancen på 9:55. I början av 1970-talet var schweizerfrancen värd ungefär en krona. Euron har legat kring 9 kronor och dollarn låg länge på den fasta kursen 5:17.
Oljan prissätts i dollar och en inte obetydlig förklaring till de höga priserna på bensin och diesel är kronans fall (den svenska skattepolitiken, inte minst att Miljöpartiet tillåts driva upp skattenivåerna, bidrar också).
Om dollarkursen påverkar vårt dagliga liv i Sverige så påverkar eurokursen möjligheterna för svenska folket att resa på semester till länder som Spanien, Portugal, Frankrike, Italien och Grekland. Det har blivit mycket dyrare sedan förra året, ja sedan början på det här året.
Sedan 1992 är den svenska kronans kurs fri, så en del tror kanske att det är marknadskrafterna som ligger bakom kronkursens utveckling. Men det finns också något bakom marknadskrafterna. I det här fallet staten i form av Riksbanken. Fram till 1992 hade Riksbanken till uppgift att hålla kronans växelkurs fast. Det gjordes med hjälp av räntan som under några dagar 1992 sattes till 500 procent under ledning av riksbankschefen Bengt Dennis. Det svenska folkhushållets förluster på grund av Riksbankens vansinniga räntepolitik uppgick till tiotals miljarder kronor.
Efter 1992 var det inte längre aktuellt att hålla växelkursen fast. Riksbanken fick ett nytt mål av politikerna. Att hålla inflationen kring 2 procent. Fanatismen från Riksbankens sida att upprätthålla det nya målet har varit nästan lika stor som när det gällde att hålla växelkursmålet på 1980- och 1990-talen. Det nu aktuella målet nås med låga räntor, ja sedan februari 2015 med minusräntor. För närvarande minus 0,25 procent. Det innebär att det inte finns något utrymme alls för Riksbanken att föra en expansiv politik om konjunkturen skulle kräva det.
Skulle Riksbanken höja räntan skulle kronan öka i värde vilket skulle göra det mesta billigare, vilket i sin tur skulle trycka ner inflationen ytterligare och innebära att Riksbanken ännu sämre skulle uppfylla inflationsmålet. Varför Riksbanken ska ha ett inflationsmål på 2 procent och sedan så fanatiskt hålla fast vid det att blir skadligt för samhällsekonomin är det ingen som kan förklara.