Efter succéförsäljningen av Vin & Sprit till franska Pernot Ricard (priset blev högre än någon räknat med – den svenska statsskulden kan på ett bräde reduceras med fem procent, mycket lämpligt nu när räntorna går upp) dröjde det inte länge innan Mats Odell genomförde nästa affär i den planerade utförsäljningen av sex statliga företag. Det var försäljningen av det statliga fastighetsbolaget Vasakronan för drygt 40 miljarder kronor.
Priset var inte lika lysande som när det gällde Vin & Sprit, men helt OK med tanke på att fastighetsmarknaden just nu är skakig. Men det finns ändå anledning att ifrågasätta affären. Bolaget såldes till AP-fastigheter som förvaltar de av svenska staten kontrollerade AP-fondernas fastighetsinvesteringar. AP-fastigheter är redan en av Sveriges absolut största fastighetsägare och med förvärvet av Vasakronan blir det ingen diskussion om vem som helt dominerar marknaden, åtminstone när det gäller kontorsfastigheter i Stockholm, Göteborg och Uppsala.
Vasakronan var så stort på marknaden att det egentligen bara fanns en enda köpare i Sverige som var stor nog att köpa bolaget – just AP-fastigheter. Men inget sa att Vasakronan behövde säljas på ett bräde eller att bolaget behövde säljas till en svensk köpare.
Med den koncentration som nu uppstår på marknaden utsätts det svenska samhället för betydande risker. Marknadsmekanismerna på hyresmarknaden för kontorslokaler försvagas. Och felaktiga investeringar och beslut från den nya giganten kan få nationella konsekvenser – negativa sådana om man till exempel i makt av sin storlek försöker stå emot en marknadsnedgång och vägrar att sänka hyrorna med utslagningar i näringslivet som följd.
Ett bra pris är inte tillräckligt när staten gör stora affärer. Staten har ett ansvar för att konkurrensen upprätthålls. Det verkar inte ha tagits någon hänsyn till den aspekten när Vasakronan såldes. Alldeles bortsett från den ideologiska frågan om det verkligen är en privatisering att sälja ett statligt företag till en av staten helt kontrollerad institution.