Klimatmötet i Köpenhamn som kostade närmare två än en miljard kronor resulterade inte i något nytt avtal att ersätta Kyoto-protokollet (där den amerikanska Senaten vägrade att godkänna det som president Clinton gått med på – avtalet blev därmed aldrig giltigt i USA). Men en rad utfästelser gjordes av en rad deltagande stater. Många av världens ledare åkte till Köpenhamn, men resultatet blev magert.
Fredrik Reinfeldt hade satt upp Köpenhamnsmötet som en av mandatperiodens viktigaste frågor. Han kan inte ha varit nöjd.
Barack Obama reste till Köpenhamn för andra gången på några månader. Förra gången misslyckades han med att få OS 2016 till Chicago. Nu misslyckades han med att få en klimatöverenskommelse. Han kan inte ha varit nöjd.
U-länderna samlades i “77-gruppen” och försökte få i-länderna att betala för “klimatskador” som i-länderna påstods ha förorsakat. Varför u-länderna ska prioritera klimatåtgärder istället för att satsa på utveckling och fattigdomsbekämpning kan vara svårt att förstå. Det blir lättare när man konstaterar att flertalet u-länder är diktaturer som styrs av korrupta ledare som ser större chanser att lägga rabarber på pengar som avsätts för abstrakta klimatåtgärder istället för sådant som ska till konkreta åtgärder för befolkningen.
En isbjörn i is byggdes i Köpenhamn. Den förväntades tina bort och skulle symbolisera uppvärmningen. Snöstormen och vargavintern kom och när klimatmötet var slut fanns det mesta av isbjörnen kvar…
Sammanfattningsvis ska vi vara glada för att det inte blev mer resultat än det blev av klimatmötet.