av Tommy Hansson
Nyligen visade SVT dokumentären “Det är rätt att göra uppror”, en skildring av kårhusockupationen i slutet av maj 1968. Filmen, som gjorts av Dick Idenstam-Almqvist, bjöd på en del intressanta infallsvinklar och ger upphov till diverse reflektioner och frågeställningar.
Ockupationen av stockholmsstudenternas kårhus på Holländargatan började som ett möte där regeringens förslag om en ny studieordning med fasta studiegångar (UKAS) skulle diskuteras. Enligt mötesdeltagarnas uppfattning innebar detta ett försök från statsmakternas sida att kontrollera den högre utbildningen. Som protest beslutade man sig för att ockupera kårhuset. Dåvarande utbildningsminister Olof Palme bjöds in och hamnade i en hetsig diskussion med en del av de närvarande, men lyckades inte övertyga dessa om att avbryta ockupationen.
Dokumentärfilmen, som bestod av såväl tidigare visat som icke offentliggjort filmmaterial, visar hur Palme med uppbådande av all sin retoriska talang talar för döva öron. Efteråt förklarade Palme, givetvis hellt korrekt, att de tongivande ockupanterna var “kommunister” som mest var ute efter att provocera.
Vad som hade inletts som ett möte av studentfacklig karaktär utvecklades snabbt till att bli ett marxistiskt väckelsemöte, en protest mot “kapitalismen”. Det framgår fuller väl av filmen att mötesordföranden Anders Carlberg hade klara problem med att hålla de mest fanatiska kommunistelementen – som gick under benämningen “dubbelmaoister” – i schack. En av dessa aktivister som var uppe i talarstolen menade, att det enda politiska valet stod mellan “Lyndon Johnson, som bombar folket, och Mao Tse-tung, som hjälper folket”. På den nivån stod tydligen en aktningsvärd del av retoriken vid mötet. Hela mötet var ett evinnerligt testuggande på en nivå och med en inriktning som vi idag lyckligtvis är förskonade från i offentliga sammanhang.
Till råga på allt drog sedan mötets vänsterextremister ut på stan och slog bland annat sönder några glasdörrar på Kungliga Teatern (Operan), varpå marodörerna tvangs uppsöka sjukhus för omplåstring. Dessutom tog man Kungsträdgårdens scen i besittning och gapade och skrek revolutionsslogans ut över den förundrade menigheten. Att döma av TV-bilderna var några demonstranter så entusiastiska, att man misstänker påverkan av en eller annan av de droger som florerade ymnigt vid den aktuella tiden. Och en demonstrant fick stora rubriker i pressen genom att inför tillkallad polis försäkra, att “Nästa gång kommer vi inte obeväpnade”.
De som ville komma in i kårhuset – studenternas eget hus – kroppsvisiterades av vänsteraktivisterna.
Inte undra på att SÄPO, med all rätt, kom att intressera sig för det här vildvuxna gänget!
Så småningom återvände ockupanterna till kårhuset för att återuppta förhandlingarna. En av de diskussionspunkter som upptog mest tid var huruvida ett flygblad skulle innehålla meningen “Det är rätt att göra uppror” med inspiration från ett slagord av Mao Tse-tung.
Frågan är dock vad det skulle göras uppror mot.
Sverige anno 1968 var en välfärdsstat med utbredd jämlikhet efter omkring 35 års socialdemokratiskt styre. Full yttrandefrihet och alla demokratiska fri– och rättigheter i övrigt rådde, utom möjligen rättigheter för arbetare att undgå kollektivanslutning till LO och därmed socialdemokratin. Fackföreningsrörelsen hade stort inflytande över samhället. Den högre utbildningen var inte längre en angelägenhet för de övre samhällsklasserna.
Egentligen fanns det alltså inte mycket att göra uppror mot.
De vänsterradikala studenterna påstod sig dock göra uppror mot “det kapitalistiska samhället”. Problemet är dock att någon “kapitalism” ingalunda rådde i socialdemokratins Sverige, utan en så kallad blandekonomi där det visserligen i princip nådde näringsfrihet men där varje form av “kapitalism” värd namnet hämmades av konfiskatoriska skatter (låt vara lägre än i dag). Sanningen är förstås den, att för de “dubbelmaoister” och därmed jämförbara vänsterelement som ville göra uppror var allting till höger om Mao Tse-tung kapitalistiskt. Det var den svenska revolutionen kårhusockupanterna av detta slag arbetade för.
Bilden av den tre dagar långa kårhusockupationen blir dock ofullständig om man inte tar hänsyn till att den mötte starka protester från mindre vänsterorienterade studenter. Högerstudenterna lär ha befunnit sig på “konferensresa” till Åland, så de mest profilerade protestyttringarna svarade den antitotalitära organisationen Demokratisk Allians – som bildats två år tidigare – för. Demokratisk Allians (DA) nämns åtskilliga gånger i dokumentären och tycks av uttalanden från grånade kårhusockupanter ha framkallat viss fruktan. Bland annat revs en röd flagga ned från podiet av en ung man som möjligen kan ha varit denna organisation närstående, liksom den yngling som klättrade upp i en flaggstång utanför kårhuset och rev ner den röda fanan därstädes..
I varje fall fanns en talrik skara “alliansare” och likasinnade på plats utanför kårhuset och skanderade högt och ljudligt “Rensa kårhuset!” Inne i kårbyggnaden uppmanade en smått skärrad Carlberg de församlade “kamraterna” att fatta varandras händer för att därmed tränga ut de “otäcka alliansarna” (ett omdöme av avdankade ockupanten Åsa Hallström i dokumentären) genom kårhusdörrarna. Och visst – för kommunisterna som ockuperade kårhuset måste ju en grupp övertygade demokrater som inte accepterade vänsterklickens åsiktsterror över majoriteten framstå som synnerligen förfärliga…
Kårhusockupationen hämtade närmast inspiration från revolten i Paris våren 1968. Det sägs av en av de före detta ockupanter som kommer till tals i dokumentären, att det var “media” som ville se ockupationen som en parallell till de franska händelserna och därför drog på med omotiverat stora rubriker. Så var det säkert. Men det torde även ha varit så att ockupanterna själva, med Carlberg i spetsen, också gärna ville se sig själva som ett revolutionärt avant-garde, förelöpare till en svensk revolution med Mao Tse-tungs blodiga kulturrevolution som ledstjärna.
När kårhusockupationen skedde hade yttervänstern redan skaffat sig ett rejält fotfäste i media och samhällsinstitutioner. I dess kölvatten kom normupplösning och allmän förvirring. Det hade föranlett gamle revolutionären, sedermera antikommunisten och USA-vännen Ture Nerman, att 1966 publicera debattskriften “Sverige på glid” (Andromeda förlag) där han skarpt tog avstånd från “den nya vänstern”. Ockupationen var därför bara en bekräftelse på ett redan i synnerlig grad vänstervridet debattklimat. Kårhusaktionen gjorde nog i själva verket varken från eller till för att vrida opinionen i väsentliga frågor åt vänster. Den blev en tämligen isolerad företeelse vars främsta funktion var att stärka ockupanternas politiska självförtroende.
Något konkret politiskt resultat medförde heller inte händelsen, vilket riktigt påpekas av Ulf Adelsohn i dokumentären. Kort tid efter ockupationen kom de borgerliga studenternas kårpartier att dominera studentpolitiken, bland dessa partiet Allsköns samling som grundats av tidigare Demokratisk Allians-ordföranden Tord Tannenberg. Men framförallt “Opposition 68”, ett nybildat kårparti som hade som enda slogan och programpunkt “Nu djävlar är det dags att sparka ut dom” – åskådliggjort av en symbolisk fot som sparkade en röd bak ut ur valaffischen. Det räckte till att ta makten i kommande kårval, en makt som sedan behölls i stort sett i tjugo år. Inte heller i riksdagsval eller kommunalval blev det någon succé för rödskäggen. Carlbergs parti, Vänsterpartiet kommunisterna, låg kvar kring tre-fyra procent, under det att utbrytargrupperingen ur VPK, KFML, inte ens kom upp i en procent av rösterna. Lika liten framgång hade senare KFML(r). (Sistnämnda parti kallas numera Kommunistiska partiet och är representerat i några få kommuner, bland dessa Gislaved och Karlshamn).
Dokumentärfilmen hade gjort det lyckade greppet att spåra upp vissa av de ockupanter som syns på de svart-vita filmbilderna och fråga dessa hur de ser på det som skedde för 38 år sedan och var de står i dag. Det visar sig då att av 19 intervjuade personer är det i stort sett två (!) som tar klart och tydligt avstånd från sina vänsterrevolutionära förvillelser. Till dem hör Hans Seyler, som 1968 var en ung man med yvigt skägg och ännu yvigare retorik men som nu förklarar: “Jag vill bestämt göra göra klart att jag lämnat det marxistiska synsättet, där det inte finns utrymme för individens egna initiativ.” (Seyler arbetar numera som utredare i Riksrevisionen).
Flera andra tillfrågade före detta ockupanter, exempelvis journalisten Tommy Hammarström (Expressen) och folkhögskollärare Lars Torbjörsson, tar avstånd från sekteristisk dogmatism men ger knappast intryck av att helt ha gjort avbön för de röda villfarelserna. Ytterligare andra tillfrågade, nog de flesta, befinner sig fortfarande på vänsterkanten, såsom läkaren och psykoterapeten Åsa Hallström (en tid före kårhusaktionen hade hon slagits med polisen i Stockholms city och fått handleden bruten). Sångerskan Mari Selander säger sig visserligen numera stå för en “representativ demokrati” men bekänner sig fortfarande till en uttalad vänsterideologi.
Om Anders Carlberg, en gång av media upphöjd till “Sveriges Rudi Dutschke”, skall sägas att hans politiska utveckling gått i rätt riktning: från samhällsomstörtare till “gråsosse” och VD för Fryshuset, som uträttat värdefulla insatser för ungdom på drift.
Kårhusockupationen och 60– 70-talsvänstern är dessbättre ett minne blott. Ett minne som delvis förevigades av den nu avlidne regissören och vänstermannen Bo Widerberg, som var på plats och filmade. Vänsterns värderingar fortsätter att till stor del prägla samhället i form av en förlamande politiskt korrekthet, och en del av de gamla bolsjevikerna blir vi inte av med, såsom Jan Guillou och Jan Myrdal, för att ta ett par exempel.
Till ockupanternas heder skall slutligen sägas, att de i alla fall städade upp ordentligt efter sig, detta till tonerna av “Internationalen”, som också sjöngs unisont när de sista ockupanterna behagade avtåga under polisbeskydd.
Och UKAS gick igenom ograverat.