I stora delen av världen plågas människorna av fattigdom. Lyckligtvis i allt mindre delar av världen. Större delen av Asien är på väg att lägga fattigdomen bakom sig. Ett tag såg det ut att gå samma väg i Latinamerika, men den politiska utvecklingen de senaste åren har bromsat upp de välståndsskapande krafterna, vilket dessvärre leder till att fattigdomen konsolideras i länder som Bolivia, Venezuela och Ecuador (Peru och Colombia har dock i val tidigare i år valt förnuftigare lösningar). I Afrika har det dock länge sett mörkt ut. Levnadsstandarden är generellt sett lägre än under slutet av kolonialepoken, även om det på några områden naturligtvis uppnåtts vissa förbättringar.
I såväl vetenskap som praktisk handling har människor visat att vägen bort från fattigdom är kapitalismens väg. Två män från skilda delar av världen har gjort sitt för att skapa förutsättningar för att få människor att vandra in på kapitalismens smala men välståndsskapande väg. Peruanen Hernando De Soto och Muhammad Yunus från Bangladesh.
Hernando De Soto är vetenskapsman, författare och ekonom. Hans huvudtes är att de underutvecklade länderna saknar de institutioner som är grunden för kapitalism och välstånd. De fattiga är betydligt bättre ställda än det ser ut på papperet, men genom att det ser så illa ut på papperet kan de inte använda sitt verkliga välstånd för att utveckla sin ekonomi. Vad De Soto särskilt pekar på är att det inte finns några ordentliga lagfarter för de fattigas jord och det innebär i sin tur att det inte finns några belåningsmöjligheter. Därmed saknar de fattiga möjligheterna att använda de små tillgångar de har för belåning och investeringar i riskprojekt (en modern plog till exempel). De Soto menar att de fattigas tillgångar i u-länderna är tjugo gånger så stora som alla utländska investeringar i u-länderna under de senaste trettio åren. Jämfört med u-hjälpen blir siffran att de fattigas tillgångar är 90 gånger mer värda än all internationell hjälp under trettio år.
I industriländerna backar myndigheterna upp entreprenörskap och företagaranda, bland annat genom lagfartsregister, enklare registrerings- och bokföringskrav för småföretag osv.
I u-länderna är det tvärtom så att den företagaranda som finns dränks i byråkrati. Att arrendera statlig mark åt en småbonde på Haiti kräver 65 byråkratiska inlagor och tar två år, i Egypten är antalet byråkratiska steg 77 (vid 31 olika myndigheter) och tidsåtgången mellan 5 och 14 år för att få lagfart på tidigare ökenmark…
Äganderätten är enligt De Soto mycket viktigare för de fattiga än för de rika.
En som med entreprenörens kraft och uppfinningsrikedom försökt gå runt de byråkratiska och institutionella hindren är årets fredspristagare Muhammad Yunus från Bangladesh. Han har verkat i det som vid tiden för Yunus födelse var Brittiska Indien, som förkvävdes av välmenande fabiansk brittisk socialism. Det engelsmännen själva inte ville utsätta sig för drabbade med full kraft folken på den indiska subkontinenten som först för cirka 10-15 år sedan började montera ner de byråkratiska hinder som gjorde att de välutbildade människorna i landet producerade en bråkdel av vad de kunde ha gjort. Muhammad Yunus, som själv är välutbildad och kommer från en juvelerarfamilj, såg samma sak som De Soto. De fattiga saknade förmåga att omsätta sitt immateriella kapital (kunskaper och arbetsvilja) i produktion, eftersom de inte kunde få fram rörelsekapital. Yunus arbetade praktiskt på nivån under den som De Soto diskuterar. Istället för att försöka ordna de institutionella grunderna för ett fungerande kreditväsen skapade han grupper av kredittagare som gick i god för varandra och beviljade gruppernas medlemmar minimala lån. Återbetalningsprocenten blir genom det i praktiken solidariska ansvaret och det sociala trycket 99 procent. Yunus har på det sättet fått igång en affärsverksamhet på kapitalistiska grunder i områden som tidigare saknat förutsättningar för kapitalism. En prestation som inte bara gör fredspriset välmotiverat. Han skulle lika gärna kunna ha fått ekonomipriset till Alfred Nobels minne.
De Soto och Yunus är två män som visar att kapitalismen kan lösa problemen i den underutvecklade delen av världen. Men då måste de som försöker cementera fattigdomen – som Hugo Chavez i Venezuela och den burmesiska socialistiska militärjuntan – berövas möjligheterna att köra sina länder ännu längre ner i botten.