Håkan Juholt höll i yxan när Mona Sahlin avsattes. Och lyckades senare bli vald som partiordförande trots att han stod någonstans mellan plats 10 och 20 på en socialdemokratisk rankingslista över de mest troliga efterträdarna till Mona Sahlin. Härmed noterat att Juholt är skicklig på att dra i partiets interna trådar och att han inte tvekar att utnyttja de möjligheter som erbjuds för att manipulera sig fram till toppositioner.
Efter valet av Juholt har han knappast rosat banan och hans trovärdighet är nu nere på nivåer långt under de låga tal som Mona Sahlin hade. Den interna kritiken mot Juholt är också hård, inte minst från alla de som stod högre i hackordningen innan Juholt från ingenstans kom och tog över ordförandeposten. De har nästan alla fått sparken och Juholt har ersatt dem med folk som står i tacksamhetsskuld till honom och inte kommer att leda några uppror. Det är trejde linjens folk som nu står i andra linjen. De flesta har kommit längre än de kunnat drömma om om partiet varit stabilt och fungerat som ett parti ska fungera.
Kritiken mot Juholt har runnit av som vattnet från en gås. När kritiken har varit som hårdast har Juholt hänvisat till att han är vald av Kongressen och att det inte blir någon ny kongress förrän 2013. Då kan den som vill försöka avsätta honom, men till dess sitter han kvar! Juholt tvekar inte att utnyttja den formellt starka position han har genom att hänvisa till partistadgarna som ett redskap mot partiopinionen. Det behövs ett visst mått av perssonsk bufflighet för att stå upp när det blåser som det gjort.
Håkan Juholt har under sin korta tid som partiledare gjort det ena märkliga uttalandet efter det andra och han har gång på gång tvingats backa. Han har i några fall bidragit till att för Sverige rent skadliga beslut fattats när han lierat sig med Sverigedemokraterna för att till exempel stoppa avvecklingen av statens aktieinnehav i företag som konkurrerar på marknaden eller för att slå vakt om sociala ordningar som tillhör en svunnen tid.
I en intervju i Dagens Nyheter i förra veckan gick han till storms mot alla de avregleringar som gjorts under senare år. Med en stark början redan på Ingvar Carlssons och Göran Perssons tid som statsministrar. Juholt vill gärna driva klockan tillbaka tjugo år och anpassa sig till de ordningar som har kört ner länder som Grekland, Spanien och Italien i den absoluta botten inom EU. Han vill underminera de viktiga reformer som bidragit till en snabb och positiv utveckling inom vård och skola. Han vill efter bästa förmåga underminera “arbetslinjen” genom ge mer till dem som inte arbetar.
Förespråkare för en modern och verklighetsanpassad socialdemokratisk politik skuffas undan av Juholt. Tredjeplansfigurerna lyfts fram. Bakåtsträvandet görs till huvudlinjen i politiken.
Med den politiska färdriktningen är det anmärkningsvärt att fallet i opinionsundersökningarna inte gått snabbare. Fortfarande är det i många opinionsundersökningar så att Alliansen inte skulle kunna bilda en majoritetsregering och fortfarande är det nästan tre år till nästa val. De borgerliga partierna gör inte mycket för att visa framfötterna. Moderaterna duckar och tycks inte ha en linje i särskilt många frågor. Särskilt i de frågor där vänstern och Sverigedemokraterna har gemensamma åsikter har regeringen valt att lägga sig platt istället för att driva sin egen linje. Folkpartiet har profilerat sig genom att slåss för euron, som i dagens läge knappast är det man vinner val på. Kristdemokraterna svajar kring fyraprocentsstrecket och Annie Lööf har inte slagit igenom som centerledare. Risken är uppenbar att Sverige en morgon i september 2014 kommer att ha beslutat att flytta tillbaka till 1950-talet för att bli en ny version av Grekland.