Det amerikanska presidentvalet erbjuder i år inga klart lysande alternativ, sådana som Contra med entusiasm och utan att tveka backar upp. Av de kvarvarande sex kandidaterna skulle valet i första hand stå mellan två: Mitt Romney och Ron Paul. Men som det ser ut nu kommer ingen av dem att bli Republikanska partiets kandidat och därmed återstår John McCain och två demokrater. Det valet är inte svårt.
Signifikativt är att när tidningarna frågar de svenska partiledarna är det mangrant Hillary Clinton som gäller. Med två undantag. Fredrik Reinfeldt väljer den ännu mer vänstervridne Barack Obama. Och Jan Björklund säger sig visserligen i första hand välja Hillary Clinton om han vore amerikan, men för Sverige är John McCain bättre.
Vad är då att säga om de kvarvarande presidentkandidaterna.
Längst till vänster i startfältet står Barack Obama. Han är visserligen vältalig, men hans främsta argument tycks vara “förändring”. Men vilken förändring? Det är svårare att se – och förstå. En ny president blir det under alla omständigheter med tanke på den amerikanska konstitutionens begränsningar för omval av en president. Obama är visserligen långt bättre än vad hans svenska sympatisörer uppfattar. Men det är inte tillräckligt. Han har gjort en stor sak av att han inte röstade för Irak-kriget (i motsats till Hillary Clinton). Anledningen till att han inte röstade för var att han inte satt i senaten när omröstningen ägde rum. Troligen hade han röstat för om han hade suttit där, men nu vill han spela på kortet att han ensam av alla kandidater (utom Paul) inte varit för. En annan nackdel med Obama är att han, liksom Clinton, har en bakgrund som teoretisk jurist. Det innebär att han är och förblir motståndare till en av USAs viktigaste politiska reformer, en revidering av den bisarra skadeståndsjuridiken. Skadeståndsadvokaternas förbund är för övrigt det Demokratiska Partiets största enskilda bidragsgivare. Obama har också spelat på de protektionistiska och handelsfientliga stämningar som är så viktiga bland Demokraternas näst viktigaste finansiärer, fackföreningsrörelsen.
Hillary Clinton röstade för Irak-kriget och står upp för sin åsikt också idag. Hon misslyckades tidigare med det enda exekutiva uppdrag hon haft, att på uppdrag av maken Bill sy ihop en sjukvårdsreform. Det blev pannkaka av alltihop. Vad som sagts om Obama som jurist gäller även för Hillary Clinton, även om hon inte varit lika teoretiskt framgångsrik som Obama. Så fort det börjar blåsa ger hon efter för protektionistiska vindar i det Demokratiska partiet. Det vi sett av fula knep i den tidiga valkampanjen ser inte heller särskilt tilltalande ut. En rad tvivelaktiga och osanna påståenden har spritts om Obama. De har inte annat än undantagsvis gått att spåra till Clintons kampanj, men de har förekommit och i några fall har medarbetare till Clinton avslöjats med fingarrna i syltburken (som när de spred att Obama gått i koranskola och var kryptomuslim).
Ron Paul kandiderade en gång som president för det Libertarianska partiet, men han satt senare i Representanthuset för Republikanerna. Han är visserligen pålitlig i så gott som alla ekonomiska frågor, men han är konsekvent motståndare till att USA ska engagera sig militärt i resten av världen. Han har till exempel från början sagt nej till amerikanskt stöd till befrielsekriget i Irak. Och vi kan räkna med att han skulle vara lika ogin mot andra länder och regioner som hamnar i beråd. I avsaknad av en fungerande internationell organisation som ställer upp för frihetens sak (FN är ju snarast diktatorernas egen fackförening) behöver världen ett starkt USA som tar på sig mer än sin skäliga andel av ansvaret för världens tillstånd. Paul vill att USA ska ta mindre, inte mer, ansvar. Paul har inte heller haft något exekutivt politiskt ansvar, hans yrkesbakgrund är läkarens.
Mike Huckabee är pålitlig i moraliska frågor – han har bakgrund som baptistpastor. Han har också varit guvernör i samma delstat som en gång styrdes av Bill Clinton. Huckabee är också en man som ställer upp för ett starkt USA. Men han ger lätt efter för protektionistiska vindar och han saknar egentlig kompetens i ekonomiska frågor. Och hela världens ekonomiska välstånd är beroende av USA. Han skulle ha svårt att vinna röster i de mittenkretsar som var basen för både Bill Clintons och George W Bush valsegrar.
Mitt Romney har en lysande karriär som företagsledare och politiker bakom sig. Han har startat ett synnerligen framgångsrikt riskkapitalbolag. Han kallades in för att rädda Olympiska Spelen i Salt Lake City när hela organisationen höll på att rasa ihop och den ekonomiska utvecklingen var katastrofal – spelen blev sedan en organisatorisk och ekonomisk succé. Han var framgångsrik republikansk guvernör i den mest demokratiska av alla delstater i USA, Massachusetts. Där har han dessutom genomfört en sjukförsäkringsreform som antagits i samförstånd mellan partierna. Den verkar visserligen bli avsevärt dyrare än planerat och den har en del barnsjukdomar. Men han har lyckats med det som samtliga andra politiker i USA misslyckats med. Han är också beredd att ställa upp för traditionella republikanska värden som ett starkt försvar. Dock har han varit svajig i andra i USA viktiga frågor, som inställningen till aborter och moraliska frågor. Han har intagit än den ena och än den andra ståndpunkten Som guvernör i det liberala Massachusetts var han mycket liberal. Som möjlig presidentkandidat med ambitioner att ta röster i andra delar av USA svängde han snabbt till en annan linje. Han var ingen fast ledare som stakade ut vägen, utan en vindflöjel som anpassade sig till var rösterna stod att finna. Dock skulle Mitt Romney utan tvekan bli en bra president, kanske den bäste i det återstående fältet. Men det som kunde ha blivit en tvekamp mellan John McCain och Mitt Romney har blivit en trekamp där Mike Huckabee och Mitt Romney delvis slåss om samma väljare. Förhållandet att Mike Huckabee fortsätter att försöka vinna nomineringen, trots att han är så gott som chanslös, försvagar Romneys chanser att vinna.
Återstår alltså John McCain som den mest sannolike kandidaten från Republikanerna. Han är en krigshjälte och har alltid varit principfast när det gäller att ställa upp för ett militärt starkt USA. Det har visserligen inför supertisdagen hävdats att Hillary Clinton skulle ha möjlighet att skjuta hål på delar av hans krigshjältestatus (något som hon säkert inte skulle tveka att göra om hon verkligen kunde och om hon ansåg att det gynnade hennes egen kampanj), men ingen av motståndarna ifrågasätter McCains patriotism. Men han har en helt militär och statlig karriär bakom sig. Ingen förankring i näringslivet eller det privata arbetslivet. Många av de kommentatorer som vi brukar uppskatta i USA har varit kritiska mot McCain. Ann Coulter, en av de tuffaste radiopratarna på högerkanten, sa till och med att hon hellre skulle rösta på Hillary Clinton än John McCain. De mer väldefinierade invändningarna mot McCain som brukar formuleras rör dels hans nära samarbete med Demokraterna. Han har kompromissat alltför flitigt och ibland “sålt ut” republikanska hjärtefrågor. En sådan är reglerna för kampanjfinansiering, där McCains linje irriterat många republikaner. Han röstade också emot president Bush första skattesänkningsprogram. Han motiverade visserligen sin nej-röst med att skattesänkningarna skulle kombineras med neddragningar i de offentliga utgiftsprogrammen. Men faktum kvarstår att han röstade emot skattesäkningar som faktiskt genomfördes och som visade sig tjäna USA väl. John McCain är inte en idealisk presidentkandidat. Men vad kommer amerikanerna i höst att få välja nellan?
Det mesta talar idag för att det blir ett val mellan John McCain och antingen Hillary Clinton eller Barack Obama (eller kanske bägge på en gemensam valsedel?). Det valet är lätt. John McCain for president!
Tillbaks