av Tommy Hansson
Islamisterna, inom och utanför al-Qaida, framställs oftast som särskilt brinnande anhängare av islam. Och förvisso är islamisterna i sin retorik hårt uppknutna till Koranen och profeten Muhammed. När det gäller den islamistiska praktiken – ohämmad terror av olika slag – synes dock de tydliga inspirationskällorna komma från en betydligt yngre ideologisk tradition, vilket gör det befogat att tala om islamisterna som “islamofascister”.
Det finns sålunda klara paralleller mellan islamofascisternas metoder och den praktik som utövats av företrädare för förra seklets totalitära rörelser i form av kommunism, anarkism, fascism och nationalsocialism. Likheterna är ofta både påfallande och skrämmande.
Europa och framförallt Ryssland skakades kring sekelskiftet 1900 av en rad terrordåd, ofta riktade mot höga representanter för det etablerade samhället. Bakom dessa terrordåd stod anarkismen, vilken strävade efter ett statslöst samhälle utan någon form av överhet. Dess ideologiske upphovsman anses ha varit den franske tänkaren Pierre-Joseph Proudhon. Denne var ingen våldsförespråkare, men efter honom kom talrika av hans anhängare och efterföljare att förespråka terrorvåld som ett oundgängligt revolutionsredskap. Bland de högt uppsatta personer i västvärlden som mördades av anarkister kan nämnas Frankrikes president Sidi Carnot (1894), kejsarinnan Elisabet av Österrike (1898), kung Umberto I av Italien (1900) och president William McKinley i USA (1901). 1909 sköts general O.L. Beckman ihjäl i Stockholm av anarkisten Hjalmar Wång.
Störst betydelse fick de anarkistiska våldsdåden i det tsaristiska Ryssland. De ryska anarkisterna kallades här “nihilister”, och om deras förödande verksamhet skrev Fjodor Dostojevskij romanen Onda andar vars budskap förblir angeläget.
Bolsjevikrevolutionären V.I. Lenin var också en varm anhängare av revolutionärt våld, och hans offentliga tal är fyllda av uppmaningar till bolsjevikerna att skjuta och hänga präster och andra misshagliga element. Sedan det hemliga underrättelseorganet Tjekan bildats omsattes också dessa uppmaningar i praktisk handling. Däremot avvisade Lenin det “oorganiserade” anarkistvåldet och den omogna “vänsterradikalismen”, som han i en känd pamflett betecknade som en “kommunismens barnsjukdom”.
Den politiska terrorismen var naturligtvis också en viktig ingrediens inom fascismen och nationalsocialismen. Den italienska fascismens förgrundsgestalt, Benito Mussolini, betonade ständigt att historien utformas av aktiva minoriteter vilka genom sina spektakulära handlingar – icke minst terrordåd – kan påverka historiens skeende på ett avgörande sätt.
Nazismens terror under dess maktinnehav i Tyskland 1933-45 är alltför välbekant för att närmare beröras här. Det skall bara erinras om att det var genom en kombination av Hitlers politiska mästerskap och SA-truppernas brutala våldsregemente på Tysklands gator som Hitler och NSDAP kunde komma i regeringsställning. Vägen till den ohöljda makten och, i tidernas fullbordan, Förintelsen, gick bland annat via “De långa knivarnas natt” den 30 juni 1934, då hundratals medlemmar av den nazistiska partitoppen mördades, däribland SA-ledaren Ernst Röhm.
Terrorn som politiskt vapen fick förnyad aktualitet på 1960- och 1970-talen, då den så kallade nyvänsterrrörelsen utövade ett betydande inflytande i västvärlden. Ledande inspiratör för nyvänstern blev psykopaten Mao Tse-tung i Kina, som i slutet av 1950-talet bland annat hade låtit tiotals miljoner människor svälta ihjäl på grund av en katastrofal industrialiseringspolitik. 1966 initierade Mao “kulturrevolutionen” som ett sätt att vitalisera det kinesiska samhället och samtidigt bli av med konkurrenter om makten. Kulturrevolutionen släppte loss en ohejdat grotesk terror av närmast anarkistiskt slag. Också utlänningar råkade illa ut i en del fall. Flera miljoner människor dog under den kinesiska kulturrevolutionen.
60- och 70-talsvänsterns utövare var i mångt och mycket barn av Mao Tse-tung men höll sig också med ett antal smärre husgudar såsom Kim Il-sung (Nordkorea), Enver Hoxha (Albanien), Ho Chi Minh (Nordvietnam) och Fidel Castro (Kuba). I Europa uppstod flera tätt sammansvetsade grupper av kommunistiska fanatiker som inte tvekade att använda terrorvåldet som ett viktigt medel i kampen för samhällsomvandling. Den mest kända av dessa grupperingar var Rote Armee Fraktion (RAF) i dåvarande Västtyskland, även kallad Baader-Meinhof-ligan efter förgrundsgestalterna Andreas Baader och Ulrike Meinhof. RAF höll tyska förbundsrepubliken i skräck under så gott som hela 70-talet då man spred död och förintelse omkring sig genom exempelvis sprängdåd mot varuhus och riktade mord.
En italiensk motsvarighet till Baader-Meinhof-ligan var italienska Brigati Rossi (Röda brigaderna). På brittiska öarna härjade vid samma tid socialistiska Irländska republikanska armén, bland annat med benäget stöd av Libyens ledare Moammar Khadaffi. I Japan fanns Röda armén.
Likheterna mellan ovan beskrivet revolutionärt våld och den fortgående islamofascistiska våldsutvecklingen är påfallande. Den islamistiska terrorn kan allmänt sägas harmoniera med den muslimska doktrinen om jihad, det heliga kriget mot “de otrogna” vilket i sin mindre militanta version också kan ses som en andlig kamp för den “rättroende” på vägen mot frälsning. I Koranen finns gott om uppmaningar till profeten Muhammeds efterföljare att fara hårt fram med “förnekare” och “otrogna”, exempelvis genom bruk av svärd, korsfästelse och stympningar (se exempelvis sura 5:33 och 8:12). Den epidemi av självmordsattacker som skett under senare år kräver dock en utökad förklaring.
På många sätt kan de islamofascistiska/islamistiska våldsverkarna ses som en medveten, revolutionär förtrupp i enlighet med Lenins och Mussolinis teser. Uppgiften är att bereda vägen för det världskalifat som hägrar vid horisonten, ett ideal jämförbart med marxismen-leninismens kommunistiskt klasslösa idealsamhälle och anarkisternas statslösa samhälle utan förtryckande överhet. Terror och hot om terror används för att injaga skräck i de hatade västerländska samhällena med dessas individuella frihet, demokrati, sekularisering, kvinnoemancipation och judeo-kristna traditioner.
Man måste i detta perspektiv komma ihåg att inom den muslimska traditionen har individen intet egenvärde. Den enskilda människan får en betydelse bara i relation till det större sammanhanget, såsom staten, den styrande klanen eller det hägrande kalifatet. Så har det alltid varit i totalitära diktaturer, vare sig dessa har kallats muslimska, kommunistiska, fascistiska eller nationalsocialistiska. Individer som av någon anledning inte passar in i mönstret har inget värde och kan saklöst dödas, torteras eller spärras in, i lindrigare fall tvingas i landsflykt.
Såväl kommunismen som fascismen och nazismen hyllade och använde sig flitigt av teknikens landvinningar i samhällsomvandlingens tjänst, och detta gäller också den islamofascistiska/islamistiska rörelsen vilket framgår med all önskvärd tydlighet av händelserna den 11 september 2001 då moderna passagerarflygplan användes som projektiler av terrorister som gått på flygutbildning i USA. Videoinspelningar, Internet, sofistikerad kommunikation via mobiltelefoner liksom sprängladdningar är annnan modern rekvisita som brukas flitigt av bin-Ladin et consortes.
Sedan är det en annan sak att islamisternas idealsamhälle mer liknar profetens 600-tal än nutiden i fråga om teologiska ideal och synen på människorna.
De flesta muslimer utövar sin religion i stillhet och avskyr sannolikt det revolutionära våldet. Det finns all anledning fs¹r ansvarskännande människor och grupperingar i Sverige och det övriga västerlandet, exempelvis andra religiösa företrädare och politiker, att föra en dialog med denna typ av muslimer. Detta görs också redan i olika sammanhang, bland annat inom ramen för Sveriges religiösa fredsråd. Det sker också i olika typer av interreligiöst fredsarbete i Israel och i de palestinska områdena. Det stora problemet är naturligtvis att många hedervärda och fredliga muslimer känner stor fruktan för fanatikerna och våldsverkarna, liksom även de västerländska samhällena gör. Ännu har inget allvarligt islamofascistiskt våldsdåd inträffat i Sverige, men det kan vara en tidsfråga.