De allra flesta seriösa bedömare av den svenska valkampanjen ser invandringsfrågan som en ytterst perifer fråga, en fråga som engagerar ett fåtal och knappast kommer att påverka valresultatet i vare sig den ena eller andra riktningen.
Men även om frågan är att bedöma som ointressant i dagens maktpolitiska situation har den intressanta valsociologiska aspekter. Det är sådant som partierna aldrig talar högt om, men som kan vara helt avgörande när det gäller utspel av olika slag. Varje parti kollar dagligen vilka utspel som ger vilken effekt på opinionen och i vilka väljargrupper. Då kan det spela roll vad som sägs till de målgrupper där det egna partiet har potential.
Låt oss först konstatera att gruppen välbetalda och välutbildade gärna ser en stor invandring i framtiden. Invandringen innebär nämligen att den här gruppen kan få tillgång till billigare tjänster, eftersom invandrarna på grund av sin bristande förankring i det svenska samhället kommer att vara förvisade till enklare arbetsuppgifter med lägre löner under de första tjugo åren eller så i landet. Dessutom är de välavlönade och välutbildade rent generellt öppnare för främmande kulturer. Invandrarna utgör ingen som helst konkurrens på den egna nischen av arbetsmarknaden, där det förutom svensk utbildning oftast krävs ett brett förgrenat kontaktnät. De här grupperna röstar antingen på moderaterna eller socialdemokraterna. Och de här partierna svarar i invandringsfrågan upp emot de krav som väljargruppen ställer.
När det gäller de sämre bemedlade i samhället med mindre kvalificerade positioner, så är det i första hand socialdemokrater och kristdemokrater som har röster att hämta. I den gruppen känns invandringsfrågan på ett helt annat sätt. De som kommer till landet konkurrerar om jobben och pressar lönerna. Det är också de här grupperna som bor i de utsatta förorterna där de ytterligare pressas undan av invandrarna. De väletablerade har knappast några invandrare alls i omgivningen. De mindre bemedlades hela vardagstillvaro förändras av att en stor del av omgivningen lever i ett kulturmönster som känns helt främmande. Ännu mer främmande på grund av att de inte har samma vana vid utlandskontakter som de mer välbeställda.
Den här gruppen får ingen som helst uppbackning av dem som vore deras naturliga språkrör i politiken: Socialdemokraterna och kristdemokraterna. Socialdemokraterna satsar hellre på de intressen som företräds av de väletablerade. Där kan partiet kanske knycka röster från moderaterna. Kristdemokraterna tänker mest på galaterbrevets budskap “här är icke jude eller grek” och struntar alltså i att företräda sina väljares mer inskränkta egenintresse. Det innebär att socialdemokraterna också kan strunta i att konkurrera med en mer invandringsskeptisk linje, en linje som mer skulle svara mot den genomsnittlige socialdemokratiske väljarens åsikter.
De sociologiska aspekterna kommer inte sällan i bakgrunden. Men i invandrarfrågan finns en stor oföreträdd väljaropinion, en väljargrupp som framförallt socialdemokraterna tjänar på att den neutraliseras och inte har några företrädare alls. I andra länder har den här gruppens plötsligt uppdykande representation på den politiska arenan kastat omkulle den politiska bilden. Socialdemokraterna har framgångsrikt lyckats undvika det hotet mot deras egen maktposition. Den invandringskritiska opinionen kommer även i år att rösta på socialdemokraterna.