När de borgerliga partierna efter 44 år i opposition 1976 kunde bilda regering blev det i praktiken en period då de borgerliga försökte visa sig vara bättre socialdemokrater än socialdemokraterna själva. Regeringarna (den ena kombinationen avlöste den andra, under sex år hann Thorbjörn Fälldin med tre regeringar och Ola Ullsten en) drev i huvudsak en expansiv ekonomisk politik, ökade de offentliga utgifterna kraftigt och försökte finsnickra på olika sociala program. Med tanke på de enorma påfrestningar som hela västvärldens ekonomi utsattes för i samband med den första oljekrisen några år tidigare kan de ekonomisk-politiska åtgärderna med nöd och näppe få godkänt. Situationen var svår och det fanns länder som klarade sig ännu sämre än Sverige.
När det gäller allmänpolitiska åtgärder var situationen en annan. De tre partier, som i olika kombinationer, ingick i regeringskoalitionerna, hade aldrig presenterat något gemensamt program, och den enda gemensamma nämnare som kunde produceras var åtgärder för att understryka att partierna var “socialt medvetna” och beredda att satsa stort på offentliga välfärdsprogram. Därmed blev det aldrig fråga om någon kursförändring i politiken. De gångna 44 årens socialdemokratiska politik fortsatte ytterligare sex år.
Under de nio åren i opposition mellan 1982 och 1991 arbetades däremot bland annat ett gemensamt regeringsprogram fram, inom ramen för “Marknadsekonomiskt Alternativ för Sverige”. Därmed hade regeringen Bildt 1991 basen för ett offensivt regeringsprogram och det skedde saker i politiken på ett helt annat sätt 1991-1994 jämfört med 1976-1982. Men när socialdemokraterna återkom till makten 1994 blev det “återställare” för hela slanten.
Inför årets val finns det inte, på det sätt som var fallet 1991, något klart program, vilket gör att utsikterna för en fortsatt socialdemokratisk politik vid en borgerlig valseger och en borgerlig regering är ganska höga.
Men frågan är om en stark regering med ett starkt program verkligen skulle vara bra för Sverige. Med tanke på standarden inom det politiska livet borde det vara till stor fördel för landet om den politiska sfären begränsade sitt inflytande och lämnade större utrymme åt till exempel näringslivet. Den internationella erfarenheten visar att en svag regeringsmakt är en välståndsskapande faktor. Se bara på hur Hongkong byggt upp sitt välstånd i skuggan av en av världens svagaste politiska institutioner och hur det blev tvärstopp på utvecklingen när de institutionella förutsättningarna ändrades. Och på närmare håll, notera hur Italien under ständigt skiftande svaga regeringar utvecklats från ett land långt efter Sverige, till att idag ha ett välstånd som med marginal passerat det svenska. Den enda haken är att den italienska politiken i viss utsträckning stabiliserats under senare år, med därav naturligen följande ekonomiska problem.
Sannolikheten för ett regeringsskifte i det kommande valet är litet. Skulle det trots allt inträffa finns det knappast något gemensamt program att falla tillbaka på. En på detta sätt svag regering skulle dock kunna vara bra för Sverige. På samma sätt som en ytterligare försvagad regering under socialdemokraterna skulle vara bättre än den nuvarande “starka”, som ju med centerns hjälp mönstrat egen majoritet i riksdagen.