Stefan Löfven skulle efter halvtid i mandatperioden vässa sin regering. Det blev inte mycket av det, det blev i stort sett minsta möjliga justeringar, med tanke på att två ministrar från Miljöpartiet tvingats avgå de senaste veckorna. Ersättarna togs från samma parti. Löfven grep inte chansen att kasta ut ett parti som misslyckats med det mesta och som gått emot Socialdemokraterna på ett antal tunga punkter (och funnit sig i att bli överkörda). Möjligen har Miljöpartiet själva ryckt upp sig något genom att göra sig av med två dogmatiska företrädare och ersatt dem med två personer som varit vana vid realpolitik. Men vi ska inte vara säkra på att det går bättre. Peter Eriksson, tidigare språkrör för Miljöpartiet, har sedan 2014 varit EU-parlamentariker i Bryssel. Där har han drivit flera linjer som avvikit från Miljöpartiet i Sverige. Och avvikelserna har inte varit åt det realistiska hållet, utan tvärtom.
De gröna i EU-parlamentet har emotsatt sig frihandelsavtalet med USA, som är en av Sveriges och regeringens paradnummer. Peter Eriksson har i europaparlamentet motverkat den linje som Miljöpartiet anslutit sig till i den svenska regeringen, nämligen att frihandel är bra. De gröna i EU-parlamentet har drivit avvikande linjer när det gäller livsmedelspolitik, genmodifierade grödor och vapenlagstiftningen, jämfört med vad partiet i Stockholm sagt i Riksdagen. Och naturligtvis är den gröna gruppen i Europa rabiata motståndare mot Israel – vilket ju i och för sig företrädare för partiet i Sverige, som Mehmet Kaplan, också varit.
Peter Eriksson var en bra förhandlare och kompromisspolitiker i Kalix (där han manövrerade ut Socialdemokraterna från makten efter 70 år). Men den flexibiliteten har inte märkts i Bryssel (i motsats till Isabella Lövin, som faktiskt lyckades uträtta ett och annat i Bryssel genom att spela över partigränserna och inte låsa sig till de grönas dogmatiska linjer).
Vad gäller förändringar i regeringen från Stefan Löfvens eget parti är de minimala. Framtidsminister Kristina Persson ersätts av EU-minister Ann Linde och i övrigt får en del statsråd nya titlar, utan att det egentligen händer något substantiellt.
Stefan Löfven lutar sig bakåt och nöjer sig med att det går bra för svensk ekonomi. Och det är sant, men det är knappast något skäl för att ta igen sig. Bland ekonomer blir ståndpunkten alltmer enhetlig att vi passerat toppen och att ekonomin snart börjar gå åt andra hållet. Det lär då inte gå att tillgripa den sedvanliga medicinen att sänka räntan för att få upp investeringarna. Räntan är så låg den kan bli och behöver långsiktigt höjas för att stimulera sparandet – grunden för investeringar och ekonomisk utveckling. Det må vara att det är Riksbanken och inte regeringen som står för räntepolitiken, men regeringen har ansvar för helheten och inte minst för finanspolitiken. Och på den kanten är det höjda skatter och ännu mer höjda skatter som gäller.
Några nya friska tag märks inte i samband med regeringsombildningen. Tyvärr märks inte särskilt många friska tag från oppositionen heller. Vare sig Alliansen eller Sverigedemokraterna.