Den 26 maj ska Sverige för sjätte gången välja ledamöter till Europaparlamentet i Bryssel och Strasbourg (första gången var 1995).
Alla svenska kandidater är rörande överens om att det borde vara val till Europaparlamentet i Bryssel enbart. Men så länge Frankrike är med lär vi inte få något stopp på den flyttcirkus som kostar oss skattebetalare 1,5 miljarder kronor om året. Den galna flyttcirkusen står nämligen inskriven i EUs grundstadga, Lissabonfördraget. Den kan bara ändras enhälligt.
Alla de i parlamentet representerade svenska partierna är för ett fortsatt svenskt medlemskap i EU. För den som vill se Sverige följa i Storbritanniens spår återstår enbart små partier utan chans att komma in i parlamentet. För läsarna av Veckans Contra kanske främst Klassiskt Liberala Partiet, men för ett utträde står även Alternativ för Sverige. Medborgerlig Samling vill se ett nytt EU-fördrag men Sverige fortsatt som medlem.
I svenska media är två katastrofala missuppfattningar om EU dominerande.
För det första att EU är överordnat medlemsländerna också i andra än de frågor som preciseras i EU-fördraget. Inte sällan ifrågasätts svenska europaparlamentarikers röstande i media utan att den verkliga orsaken till rösten ges. Om motiveringen till en nejröst är att det är en fråga som EU inte ska syssla med, utan att det är en fråga för nationella beslut. Så sent som idag ifrågasattes i radion europaparlamentarikern Peter Lundgrens nejröst till att EU skulle fastställa nya maxgränser för vissa kemikalier, något som skulle rädda ”hundratusen liv” enligt utfrågaren. Det är i många liknande frågor som media missrepresenterar motiven för svenska europaparlamentariker att rösta som de gör (Peter Lundgren fick just i detta fall förklara varför han röstade som han gjorde).
Också när det är solklart att EU inte har med saken att göra, som när det gäller skattefrågor och sociala frågor, händer det ofta att svenska europaparlamentarikers röstande i media ifrågasätts på falska grunder.
För det andra hävdas det ofta att EU ska användas för att få de andra medlemsländerna att följa svenska värderingar. Abortfrågan är ett typexempel, där exempelvis Irland och Polen har helt andra värderingar än de som är dominerande i Sverige (och tillsammans har de länderna mer än fyra gånger så många invånare som Sverige, med den utgångspunkten vore det naturligtvis rimligare att Polen och Irland fick bestämma, inte Sverige, men fördraget är nu utformat så att EU inte ska bestämma alls i denna fråga). Liknande gäller samkönade äktenskap som förekommer i vissa EU-länder men inte i andra. Liksom i en rad sociala frågor där EU nu tar sig allt större makt trots att de sociala frågorna ligger utanför EU-fördraget.
Skatter ligger också utanför EU-fördraget, vilket inte hindrar att Miljöpartiet vill införa EU-gemensamma klimatskatter.
Det verkar som att många av de svenska partierna vill driva sina favoritfrågor inom EU även när de ligger utanför fördraget. Socialdemokraterna ser EU som en möjlighet att genomföra svensk social- och arbetsmarknadspolitik. Miljöpartiet som en möjlighet att genomföra svensk klimatpolitik i EU etc. Och när det gäller en så utpräglat lokal fråga som vargjakt vill Miljöpartiet hellre se att besluten fattas i Bryssel än i Stockholm eller på berörda länsstyrelser.
Särskilt pikant är Socialdemokraternas intresse för att stärka EUs arbetsmarknadspolitik, eftersom man samtidigt när det passar slår vakt om ”den svenska modellen” som innebär att arbetsmarknaden inte ska lagregleras utan styras av överenskommelser mellan parterna på arbetsmarknaden.
Eftersom de andra EU-länderna tillsammans har 50 gånger så stor befolkning som Sverige är det från den utgångspunkten rimligare att EU dikterar för Sverige än att Sverige dikterar för EU. Men bäst är naturligtvis att följa subsidiaritetsprincipen som ska vara grundläggande för EU. Beslut ska fattas så nära de berörda som möjligt. Hellre i kommunen än i regionen. Hellre i regionen än i det aktuella landet på nationell nivå. Hellre på nationell nivå än av EU.