Demokratin börjar sitta trångt i Europa. När det brittiska folket sagt ifrån att de inte längre vill vara med i EU blir kritikstormen mot premiärminister David Cameron (och även mot oppositionsledaren Jeremy Corbyn) våldsam. Cameron, som är för fortsatt brittiskt EU-medlemskap, uttryckte sin respekt för det brittiska folkets beslut, även om det inte var det han önskat. Men förklarar samtidigt att han inte är mannen att genomföra det, det får någon som tror på det göra. I Storbritannien har anhängare av fortsatt brittiskt medlemskap krävt en ny folkomröstning. Man tycks inte respektera demokratiskt fattade beslut när det går den egna uppfattningen emot. David Cameron är en hedersman och demokrat som inser att han förlorade. Och rättar sig därefter.
EU har haft flera problem med den demokratiska legitimiteten under senare år. EU har satt sig på de egna medlemsländerna. Ungern och Polen är två av de mer flagranta exemplen. Det polska folket valde en ny – mindre EU-vänlig – regering och genast kräver Bryssel att den inte ska genomföra den politik den gått till val på och fått folkets stöd för. Ganska magstarkt att Bryssel kritiserar teknikaliteter i hur beslutsordningen ska vara i den polska författningsdomstolen, när EU håller helt tyst om att länder som Sverige inte ens har en författningsdomstol.
Och alla mindre beslut som handläggs i Bryssel istället för närmare de berörda. Varför ska den svenska vargjakten hanteras i Bryssel och inte i Stockholm (eller ännu hellre i de län där det finns vargar). Varför ska EU-direktiv avgöra vilka sportskytteformer som ska vara tillåtna i Sverige, vilken momssats det ska vara på tryckeriprodukter och frimärken eller att det i princip är förbjudet med kanelbullar i Sverige (även den som äter tio kanelbullar om dagen varje dag kommer långt under det medicinska gränsvärdet, Sverige har hittat en specialparagraf som räddar kanelbullen i Sverige, men danskarna anser sig inte kunna använda samma specialparagraf), varför en svensk kulturföreteelse som snus är förbjudet för svenskar som inte befinner sig i Sverige, liksom för finlandssvenskar, som har samma faiblesse för snus som rikssvenskar, även på hemmaplan. Varför det var EU som stoppade fusionen mellan Volvo Lastvagnar och Scania och därmed öppnade vägen för Volkswagens övertagande av ett av Sveriges finaste och mest lönsamma industriföretag. Det här vart några exempel på när den i högtidstalen så omhuldade subsidiaritetsprincipen inte tillämpas i praktiken. Och att subsidiaritetsprincipen minst av allt tillämpas på miljöområdet, där planhushållningsregleringar från Bryssel blivit tongivande, har fått Miljöpartiet att svänga från EU-motståndare till Sveriges mest EU-kramande parti säger en hel del om att EU rört sig i fel riktning.
Britterna har känt begränsningar i sin suveränitet och resultatet blev Brexit. Alltför mycket har bestämts av EU-kommissionen eller EU-domstolen.
I Bryssel tycks många helt ha missförstått hur man ska hantera frågan efter folkomröstningen. När befolkningen i en av EUs största medlemsländer säger nej tack till fortsatt styre från Bryssel är det flera ledande federalister som ser chansen att nu genomföra de centraliserande åtgärder som britterna (oftast med svenskt stöd) sagt nej till. En åtgärd som skulle fjärma medborgarna ännu mer från EU och öppna för att ännu fler länder kommer att lämna unionen. Vore det inte bättre att tvärtom skapa ett EU à la carte, där ländernas egna befolkningar själva kan välja hur långt de vill gå i integrationen? Då får det inte bli fråga om att “straffa” britterna genom att stänga dörrar, tvärtom visa en så öppen attityd att EU-projektet kan få ett nytt liv. För tanken om ett Europa utan gränshinder är något som är värt att slå vakt om, inte den stora byråkratin i Bryssel, den kostsamma jordbrukspolitiken, eller cirkusen när EUs institutioner var fjärde vecka flyttar från Bryssel till Strasbourg för att till miljardkostnader stärka det franska egot.