Med början 1974, då Portugal blev en demokrati, gjorde demokratin och friheten ständiga framsteg under de trettio år som följde. Särskilt betydelsefullt var naturligtvis kommunismens fall vid skiftet mellan 1980- och 1990-talen. Men också i Asien och Sydamerika gjorde demokratin stora framsteg. Antalet demokratiska länder ökade från 46 till över 100. Och genomsnittet på Freedom House välrenommerade analys av de medborgerliga friheterna minskade från 4,38 till 3,22 (de värsta diktaturerna har 7,0, en helt fri stat skulle ha 1,0). Men efter 2005 har det blivit stopp. Antalet demokratiska länder har stannat på mellan 114 och 119 och frihetsindex har ökat (försämrats) något till 3,3.
Vad vi fått uppleva är att alltfler demokratier rasar ihop. Under det senaste decenniet var det 14 procent av världens demokratier som upphörde att vara demokratier (lyckligtvis tillkom också några nya).
Men konklusionen som vi tveklöst kan dra är att demokratins frammarsch har upphört eller åtminstone hamnat i vänteläge. I flera mångåriga demokratier har rättsstaten och pluralismen rasat ihop. Det är inte mer än undantagsvis fråga om militärkupper som störtat demokratierna (åtta av tjugofem), det vanligaste (tretton av tjugofem) är att lagligt valda makthavare har utvidgat sina befogenheter och till slut hindrat oppositionen från att göra sina rättigheter gällande. Venezuela är ett av de tydligaste exemplen på ett land som styrts demokratiskt sedan 1958, men som störtats i fördärvet av vänsterpopulister som successivt avskaffat de grundläggande friheterna i landet. Larry Diamond skriver i tidskriften Journal of Democracy att det inte finns ett enda land i Afrika där demokratin verkligen sitter säkert, som den gör i andra nyblivna demokratier som Polen, Chile och Sydkorea. Diamond menar att demokratins förespråkar tar för enkelt på saken och inte ser risken för att det samhällsssystem som vi sett som en okuvlig kraft som lägger allt större delar av världen under sig faktiskt havererar.
Under Boris Jeltsin kunde vi räkna Ryssland till de demokratiska staterna, men det kan vi inte längre. Ryssland utgör dessutom ett uppenbart hot för flertalet av sina grannländer. Och i Kina har man lyckats med något så märkligt som att i delar av landet införa marknadsekonomi utan att det auktoritära systemet har rasat ihop. Kommunistpartiet har landet i ett järngrepp och den som ens vågar knysta om att det behövs ett annat system hamnar i fängelse.
Väst har mer eller mindre gett upp kampen för att sprida det demokratiska synsättet till resten av världen. George W Bush såg det som en av Västerlandets huvuduppgifter att lägga grunden för ett demokratiskt tänkande i Arabvärlden. Barack Obama har i stort sett lagt ner USAs missionerande funktion i demokratins tjänst.