Grekland lurade sig in i euro-området genom att producera falsk ekonomisk statistik.
Grekiska staten har – under höger- och vänsterregeringar – fortsatt en sanslös utgiftspolitik och misskött intäktssidan på statsbudgeten. Statliga företag, som borde kunna gå med vinst i privat regi, tär på statsbudgeten med sina förluster och sitt behov av kapital från grekiska staten. I många branscher finns regleringar som permanentar ineffektivitet. Exempelvis inom transportsektorn. Taxi- och lastbilsnäringarna är hårt reglerade vilket leder till att företagarna i branschen tjänar sanslöst bra, samtidigt som kunderna får betala ibland mångdubbelt mot vad som gäller i resten av Europa. När regeringen försöker genomföra det som genomförts sedan decennier i resten av Europa blir det strejker och kaos. De nuvarande företagarna (och deras anställda) skyddar sina privilegier på allmänhetens och potentiella konkurrenters bekostnad. De statsanställda har höga löner. Lokförare tjänar till exempel 70 000 kronor i månaden. Och får dessutom bonus på 5 000 i månaden extra om de tvättar händerna… I många statliga verksamheter har pensionsåldern legat på 50 eller 55 år. Allt ska i teorin betalas av de grekiska skattebetalarna, men har i praktiken betalats av tyskar och fransmän – dels via staterna, dels via de pensionsförsäkringsbolag som lånat ut framtida pensionärers pengar genom att köpa grekiska statsobligationer.
Det finns en teori om “optimala valutaområden” utvecklad av Nobelpristagaren i ekonomi Robert A. Mundell. Eurozonen är långtifrån ett sådant optimalt valutaområde. Länderna som är med är alltför olika och kräver olika penningspolitik. Men penningpolitiken inom eurozonen kan bara vara en, och den fastställs av ECB i Frankfurt. Av naturliga skäl anpassas den mest till vad som är lämpligt i Tyskland och Frankrike, eurozonens största ekonomier. Det innebär att räntan under det decennium som euron funnits i stort sett varit för hög i länder som Finland och för låg i flertalet sydeuropeiska länder. Tyskland har stått för notan.
Varför hårt arbetande människor i Tyskland och Finland ska betala för att grekerna gång på gång väljer usla regeringar är svårsmält för väljarna i de skötsamma länderna. Sannfinländarna vinner terräng i Finland för att de är de enda som är emot att Finland ska betala. Angela Merkel riskerar att tappa majoriteten för att hon är med och betalar.
Eurozonens nuvarande storlek är ett renodlat politiskt projekt som saknar en rationell ekonomisk grund. Det är dags att säga tack och farväl till Grekland. En grekisk drakmé skulle sjunka som en sten jämfört med euron, men den skulle sätta fart på den grekiska ekonomin och om regeringarna bättrar sig få samma funktion som den svenska krishanteringen i 1990-talets början. Det är väl troligt att Portugal borde följa efter. Med Irland förhåller det sig annorlunda, eftersom det gigantiska budgetunderskottet inte är strukturellt, det är kopplat till engångsinsatser för det irländska bankväsendet som vid det här laget är i stort sett avklarade.
För Sveriges del ska vi vara tacksamma att det svenska folket i folkomröstningen om euron var förnuftigare än våra ledande politiker.