Den grekiska krisen är inte löst, bara uppskjuten. Med fyra månader.
Den kaxiga grekiska regeringen var inte så hård när EU satte hårt mot hårt. Även en vänsterextremist som Alexis Tsipras vet att han måste hålla sig någorlunda på mattan i förhandlingarna med EU. Trots allt är euron mer att lita på än rubeln. Även om euron är svårt nedsvärtad av Greklands finansiella manipulationer. Samtidigt försöker Tsipras lura i det grekiska folket att han framgångsrikt kör en tuff linje mot EU. Den största framgången tycks vara att den av Tsipras så hatade trojkan inte längre kallas trojkan när den besöker Grekland för räfst och rättarting. Man kommer var för sig som EU, IMF och ECB och träffas på plats för att granska vad som sker. Grekerna kallar dem “institutionerna” istället för “trojkan”. Är det någon som låter sig luras?
Sedan har vi det grekerna (redan) har backat från. Inga nedskrivningar av Greklands skulder, som uppgår till 175 procent av Greklands BNP. Syriza-regeringen håller på och filar på ett åtgärdsprogram som är nästan precis det som trojkan krävde av Grekland innan valet. Borta är att backa ur privatiseringarna, borta är att höja statsutgifterna men minska statsinkomsterna (fortfarande vill regeringen höja statsutgifterna genom generösa bidragsökningar, men man funderar som bäst hur man ska kunna öka inkomsterna för att balansera detta), borta är höjda minimilöner och återanställningar i den statliga sektorn. Det finns spänningar inom Syriza, som består av flera olika partier med varierande grad av extremism. Panagiotis Lafazanis, nummer två inom Syriza, är stark motståndare till privatiseringarna, där regeringen nyligen lovat trojkan att de ska fortsätta. Vi får se hur länge Syriza håller ihop.
Grekerna vill att andra ska betala. I den interna grekiska regeringspropagandan är det Tyskland som ska betala. Men i själva verket vill man att de andra euroländerna ska betala. Det vill säga många länder som har det mycket sämre än Grekland. Grekland har enligt OECD en köpkraftsjusterad BNP på 83 procent av OECDs snitt. Bland de euroländer som man vill ska vara med och betala finns Estland på 74, Slovenien på 81, Slovakien på 68, Portugal på 79. Vi kan utgå från att även icke-OECD-medlemmarna Lettland och Litauen ligger långt efter Grekland, eftersom Estland allmänt anses vara den ekonomiska “stjärnan” i Baltikum. Vad gäller Lettland är det särskilt upprörande att Grekland ställer krav, för Lettland genomled för inte så många år sedan en ekonomisk kris i samma omfattning som den grekiska. Letterna bet ihop, jobbade mer och drog ner på konsumtionen. Det sved, men det löste problemet. Sverige bidrog med finansiellt stöd till letterna, men i Grekland har hela eurozonen ställt upp med stöd som var långt mer omfattande än det svenska stödet till Lettland. Grekerna borde skämmas att kräva stöd av länder som tagit sig i kragen och rett ut problemen med hårda uppoffringar för de egna folken.