Grekiska och schweiziska affärer
Vid det här laget tror säkert de flesta av läsarna det allra sämsta om grekiska affärer. Men det som vi ska berätta om nu är det säkert få som känner till. Och det handlar inte bara om grekiska skojare, utan också om en av de schweiziska storbankerna som backat upp skojarna.
En av de få grekiska investeringarna i Sverige var försäkringsbolaget Aspis Pronia, som specialiserat sig på sjuk- och olycksfallsförsäkringar. Verksamheten startades i Norrköping som en filial till det grekiska moderbolaget med samma namn. Aspis sålde sjuk och olycksfallsförsäkring till låga priser. Redan från början fick de en hel del kritik, eftersom formen med en svensk filial till ett grekiskt bolag innebar att eventuella klagomål skulle formuleras på grekiska och skickas till grekiska finansinspektionen i Aten… Med tiden blev situationen ohållbar och filialen omvandlades till ett svenskt dotterbolag, som lydde under den svenska Finansinspektionen och klagomål hanterades på svenska. Bolaget hade över 100 000 kunder.
I slutet av 2009 satte Finansinspektionen tvärstopp för Aspis svenska verksamhet. Finansinspektionen menade att bolaget förlorat kontrollen över de tillgångar som var avsedda för skadebetalningar till de försäkringstagare som råkat illa ut och ville använda sig av försäkringen. Affärerna var krångliga och genom många led hade de tillgångar som Aspis hade för att betala skadedrabbade hamnat i orätta händer. Det rörde sig från början om 329 miljoner kronor, men sedan en del pengar återbetalats fattades det fortfarande cirka 260 miljoner.
Aspis hade sina tillgångar förvaltade hos Danske Bank, men fick från moderbolaget i Aten order om att flytta pengarna från Danske Bank till Crédit Suissse i Zürich. Crédit Suisse är en av två stora schweziska banker, och sedan UBS (Union Bank of Switzerland) råkat ut för en rad tveksamheter, den mest välrenommerade av de schweiziska storbankerna. Styrelsen för Aspis bestod av tre greker och den svenske VDn Jan Paju, som tidigare hade en framgångsrik karriär i Skandia. Aspis tillgångar överfördes från Danske Bank till Crédit Suisse. Paju var noga med att få noterat att tillgångarna var pantsatta för att täcka skadebetalningar för svenska föräskringstagare. Detta i enlighet med svensk lag. De kunde alltså inte pantsättas för någon annan.
En kort tid efter det att tillgångarna överförts till Crédit Suisse lät Crédit Suisse meddela att kapitalförvaltningen skulle skötas från Basel, inte Zürich. För det krävdes nya underskrifter. Just i det sammanhanget lyckades de grekiska styrelseledamöterna få medlen pantsatta till förmån för att engelskt bolag vid namn Hestiun. Pantsättningen till förmån för skadedrabbade svenska försäkringstagare tycks ha försvunnit just i samband med överföringen från Crédit Suisse i Zürich till Crédit Suisse i Basel.
Parallelt med de svensk-grekisk-schweiziska affärerna rörande tillgångarna havererade de grekiska affärerna totalt. De grekiska delägarna har jagats av den grekiska finansinspektione och den grekiska polisen. De har tidvis suttit gripna. Det gamla moderbolaget har försatts i konkurs.
Svenska Finansinspektionen förbjöd Aspis att driva verksamhet i Sverige och bolaget togs över av likvidatorer vars huvudsakliga uppgift var att försöka få fram de försvunna pengarna.
För de flesta försäkringstagarna var det inte ett särskilt stort problem att pengar försvunnit. Försäkringarna gällde bara ett år och inträffade ingen skada så var saken utagerad när året var slut. Dessutom åtog sig försäkringsbolaget Movestic att ta över alla skadefria försäkringar. Värre var det om en skada inträffat. Var det en allvarlig skada skulle Aspis kanske behöva betala ut ersättningar i tiotals år framöver. Med pengar som försvunnit.
Likvidatorerna fick, med hänvisning till den schweiziska banksekretessen, inte veta vem som pantsatt Aspis tillgångar till förmån för Hestiun (som alldeles uppenbart hade nära kopplingar till de grekiska ägarna). De fick inte ens veta om panten utnyttjats, för hade så inte skett skulle ju tillgångarna fortfarande tillhöra Aspis. Det är onekligen mycket märkligt att inte ens ägaren ska få veta vart pengarna tagit vägen och på vilka grunder de pantsatts. Det skulle vara möjligt att stämma Crédit Suisse inför schweizisk domstol, men likvidatorerna bedömde uppgiften som så tids- och kostnadskrävande och så osäker att de istället träffade en uppgörelse med Crédit Suisse om att Aspis skulle få pengar som räckte till de försäkringsskador som inträffat. Resten av pengarna är försvunna och har med stor sannolikhet hamnat i grekernas fickor (de har gjort konkurs hemma i Grekland och det är möjligt att det är andra fordringsägare som tagit hand om pengarna). De svenska likvidatorerna har gett upp försöken att få ut pengar från Crédit Suisse, men de har stämt Jan Paju och de tre grekiska styrelseledamöterna. Grekerna har krävt att processen ska flyttas till Aten, men det har nyligen avvisats av de svenska domstolarna. Processerna har hittills hållit på ett par år. Och det går åt stora pengar till att översätta all dokumentation till grekiska. Som vanligt är det troligen så att de mesta pengarna hamnar hos advokaterna.
Vi som inte är inblandade kan dra slutsatsen att den schweiziska banksekretessen inte bara är till nackdel för skattemyndigheterna utan också för den som har pengar placerade på schweiziska bankkonton, där banken inte ens behöver förklara varför kontot plötsligt är tomt.