Kinas president Hu Jintao är i Sverige på besök.
Kina är jordens största diktatur. Det kinesiska kommunistpartiet, som har den fullständiga politiska makten i landet, har tiotals miljoner liv på sitt samvete. Oppositionella, de må vara politiska eller religiösa dissidenter, eller aktiva företrädare för minoritetskulturer, kastas i fängelse. Kinas grannland Tibet är ockuperat sedan 50 år.
Den främste företrädaren för en sådan regim har inget i Sverige att göra. Det är genant att Sverige är det enda landet i Europa som den kinesiske presidenten besöker efter deltagandet i G8-mötet i Rostock (Kina är inte med i G8, men företrädare för några av de största länderna utanför industrivärlden fick tillfälle att träffa G8-ledarna i anslutning till mötet).
Det är en helt annan sak att Sverige arbetar för att främja handelsutbytet och det personliga utbytet med Kina. Handelskontakter och personliga kontakter är vägar att så demokratins och frihetens frön bland företrädarna för regimen. Insikten att man kan organisera länder på andra sätt kan öppna upp för ett fritt och demokratiskt Kina, det finns ju på Taiwan ett gott exempel på vad demokrati och kinesisk kultur kan skapa i samklang.
Det kommunistiska Kina har genom att släppa upp för ett gradvis införande av kapitalism själv insett att det kommunistiska ekonomiska systemet är bankrutt. På några år har Kina förvandlats från ett av jordens fattigaste länder till en dynamisk marknadsekonomi (även om stora delar av det kinesiska folket – hundratals miljoner människor – fortfarande lever i det gamla onda systemets bojor, men alltfler kommer i åtnjutande av kapitalismens välsignelser). Men det politiska systemet är fortfarande av samma modell som Mao Tsetung införde 1949. En järnhård diktatur med ett enda tillåtet parti och oppositionella som kastas i fängelse. Att bjuda in en den främste företrädaren för den förtryckarregimen till Sverige är en kränkning av det svenska folket. Och det kinesiska folket.
Men handel och personliga kontakter med folk på gräsrotsnivå har inget med förtryckaren att göra. Det utbytet ska främjas på alla sätt, som inte innebär en legitimering av förtryckarregimen.
Nästa års hålls de olympiska sommarspelen i Peking. Det kan förvisso diskuteras om det var rätt att ge Peking möjligheten att arrangera spelen. Spelen har hållits i diktaturer förr. I Berlin 1936. I Mexiko 1968. I Moskva 1980. Spelen har inneburit kontakter med omvärlden och ett konstruktivt folkligt meningsutbyte. Inom femton år har de tre länderna alla tagit stora steg i riktning mot demokrati. Låt oss hoppas att samma ska ske i Kina.