Bortsett från de första årens lågkonjunktur (i skuggan av det första Irak-kriget) kännetecknades hela 1990-talet av en strålande ekonomisk tillväxt i den industrialiserade västvärlden. Detta till skillnad från det industrialiserade Japan, vars ekonomi gick från bakslag till bakslag.
Den ekonomisk tillväxten i Väst sammanföll med det som kallats “the peace dividend” (fritt översatt “fredsräntan”). Följden av Ronald Reagans, Margaret Thatchers och alla västerlänningars seger i det Kalla kriget kunde inkasseras en bit in på 1990-talet i form av kraftigt minskade försvarsanslag. När skattebetalarna i Väst avkrävdes mindre pengar för att upprätthålla försvaret kunde resurserna istället användas för investeringar i ny teknologi och ökad konsumtion, något som kom medborgarna direkt till del. I Japan hade man redan från början ett svagt försvar och därför fanns det ingen “peace dividend” att hämta. Och Japan hade ingen ekonomisk tillväxt alls under 1990-talet.
Också Sverige fick sin beskärda del av “fredsräntan”. Ska man tro dagens optimistiska svenska politiker – vilket man förvisso inte ska – finns det inget militärt hot mot Sverige under de närmsta tio åren. Mot bakgrund av den analysen har det svenska försvaret dragits ner till en bråkdel av sin forna styrka. Vilket så länge vi faktiskt inte utsatts för allvarliga militära hot har haft gynnsamma effekter på den ekonomiska utvecklingen.
Men anpassningen nedåt av försvaret kan inte fortsätta att ge positiva ekonomiska effekter under långa tider framöver. Vare sig i Sverige eller i andra länder. När nedskärningarna nu redan är gjorda finns inget mer att hämta. Om andelen av BNP som satsas på försvaret redan gått ned med mer än hälften finns inte lika mycket att hämta ens om försvaret skulle helt avskaffas.
Och vi kan under de kommande åren tvärtom bli utsatta för ökade ekonomiska anspänningar, när ökad militär osäkerhet i vår omvärld leder till krav på ett starkare försvar. Även de politiker som är ansvariga för hittillsvarande nedskärning – som i mångt och mycket varit oansvarig rent säkerhetspolitiskt – kan komma till insikt att Sveriges säkerhet kräver mer militära resurser.
Det gäller Sverige. Men också USA, där president Bush mot bakgrund av bland annat konflikten med Irak kräver ökade anslag till försvaret och närbesläktade områden för 70 miljarder dollar. Det är en säkerhetsmässig nödvändighet för ett land som utsätts för hot. Men det är tyvärr också något som kommer att medverka till en svagare ekonomisk tillväxt. När kommunismen (undantaget Nordkorea) lagts till handlingarna som hot, växer istället hotet från muslimska terrorister och terrorregimer. Även sådana hot kräver militär styrka för att folket ska få trygghet inför hotet.
Det finns socialister som sprider myten att krig leder till högkonjunktur. Så är det inte. Krig leder till ökade statliga utgifter, men dessa utgifter leder på sikt till minskad privat konsumtion och därmed en försvagad ekonomisk utveckling. Krigsmateriel som förbrukas i krig leder inte till ökat materiellt välstånd, utan endast till ökad trygghet. Civila varor som produceras i fredstid leder däremot till ökat materiellt välbefinnande.
Vi har under det gångna decenneiet levt gott på minskad militär belastning på västerlandets ekonomi. Tyvärr kan vi inte leva lika gott på det under det kommande decenniet.