Emmanuel Macron valdes med stor majoritet till Frankrikes president 2017. En delförklaring till detta var att hans motkandidat hette Marine Le Pen. Macrons popularitet dalade efter valet raskt, till bland de lägsta siffror som uppmätts (långt under Donald Trumps popularitetstal för att göra en jämförelse).
Under 2018 var det de gula västarna som protesterade mot skattehöjningarna på framförallt bensin.
Under 2019 har det bland annat handlat om pensioner. Alltför många fransmän har utlovats alltför generösa pensioner. Särskilt statliga företag (som järnvägen SNCF) har gett efter och många av deras anställda pensioneras idag vid 50 års ålder.
Till och med i Italien lyckades Silvio Berlusconi få ordning på pensionssystemet och han genomförde trots protester en anpassning av pensionerna till verkligheten och de ekonomiska förutsättningarna. I Sverige skrotades ATP-systemet sedan det visat sig ekonomiskt ohållbart. För närvarande sker en viss underminering av de bärande principerna i det svenska pensionssystemet, mest i en ganska marginaliserad politisk debatt. Grundtanken att pensionssystemet inte ska ge mer än vad ekonomin förmår att leverera står dock fast och hyllas av alla deltagare i ”pensionsgruppen” (alla riksdagspartier utom SD och V).
Macron har låtit utarbeta ett förslag som skulle minska antalet pensionssystem i Frankrike från drygt 40 till ett enda och även avskaffa de extremt fördelaktiga regler som vissa mindre grupper lyckats utverka. Det verkar tveksamt om han verkligen förmår att genomdriva sitt förslag. Det kommuniststyrda facket CGT försöker få Frankrike att stanna i protest mot vad som ses som självklart i resten av världen.
Macron driver vidare en miljöpolitik som definitivt kommer att skada landet (även om det stora franska kärnkraftsberoendet skyddar landet mot ett upprepande av Tysklands misstag).
Han ifrågasätter även vikten av att hålla fast vid NATO och Frankrike fortsätter (som ett av mycket få länder) att ha ännu värre skatter än Sverige. Frankrike är traditionellt ett land med mycket regleringar och starkt inflytande för staten. Det tar sig nu uttryck i regleringsförslag och skatteförslag på internet-området som saknar stöd i andra delar av Europa, till exempel i Skandinavien. I avsaknad av uppbackning från Storbritannien och Tyskland är det emellertid svårt för de skandinaviska länderna att stå emot. Macron tycks även ha svårt att förstå att regeringarna i länder som Polen, Ungern, Tjeckien med flera faktiskt är folkvalda och har ett starkt stöd i det egna landet. Visst är regeringen i Frankrike folkvald, men i dagsläget saknar den folkligt stöd.
Brexit och Angela Merkels planerade avgång samt den politiska instabiliteten i Italien gör att Frankrike får ett starkt inflytande i EU. Vilket knappast kommer att vara till Europas fördel. Det finns all anledning för svenska europaparlamentariker att hålla kritisk uppsikt över Frankrikes förehavanden i EU.