Skatteutplundringen av svenska folket har ökat ryckvis. För länge sedan var det mest fastigheter som beskattades, men mot sekelskiftet 1899/1900 gick man alltmer över till inkomstskatter. Med tiden (efter 1950) blev inkomstskatterna så höga att staten letade efter nya skattekällor, varvid omsättningsskatten infördes 1960 (det fanns också en omsättningsskatt i samband med Andra världskriget, men den avskaffades verkligen 1947). Omsen var inledningsvis på bara 4 procent och utgjorde en obetydlig del av statens inkomster. Den var också bara ”tillfällig” i samband med en särskilt tom statskassa. De tillfälliga 4 procenten omvandlades till permanenta 25 procent och omsättningsskatten blev mervärdeskatt, en teknisk förändring som var välmotiverad. Idag utgör inkomstskatten 31 procent och momsen 22 procent av skatteinkomsterna (stat och kommun). Siffrorna har vi hämtat ur regeringens budget för 2021. Det behövdes ytterligare en stor inkomstkälla, vilket blev arbetsgivaravgifterna som idag står för 28 procent av skatteinkomsterna. De tre stora skattekällorna svarar alltså för tillsammans 81 procent av skatteinkomsterna.
Under hela 1960- till 1990-talet ökade skatteinkomsterna med i huvudsak användning av de tre nämnda skattebaserna. Till slut hade Sverige världens högsta skatter i förhållande till BNP.
Politikerna/skatteutplundrarnas problem var att de tre skattekällorna nått smärtgränsen. Vid riksdagsvalet 2006 var kritiken mot fastighetsskatten avgörande för valutgången och redan dessförinnan hade arvs- och gåvoskatten avskaffats av S-regeringen och det första Alliansregeringen gjorde var att avskaffa förmögenhetsskatten (från 1 januari 2007). Arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatterna var dock inte särskilt betydelsefulla som skattekällor och svarade för bara 2 procent av skatteinkomsterna när de avskaffades.
Under Fredrik Reinfeldts regering 2006-2014 sjönk det svenska skattetrycket och Sverige var inte längre världens hårdast beskattade land (Danmark, Frankrike och Belgien har toppat tabellerna, med Sverige ner mot sjätte plats). Men sedan har skattetrycket börjat öka igen. Därför har man börjat leta efter nya stora skattekällor, de som kan konkurrera med de tre stora, inkomstskatter, moms och arbetsgivaravgifter. Miljöpartiet har, med Centerns benägna uppbackning, kommit med lösningen för att återigen göra ett hopp upp i skatteutplundringen – miljöskatter. Men det sker inte i form av enstaka stora skatter utan genom ett flertal mindre, som de som ligger bakom dem hoppas tillsammans ska ge substantiella tillskott till den offentliga sektorn. Det handlar om energiskatter, som finns redan idag, men ger mindre än 4 procent av skatteintäkterna. Men den ena nya skatten efter den andra införs, flygskatt, plastpåseskatt etc. (Flygskatten har lett till att staten tvingats införa bidrag till regionala flygplatser, plastpåseskatten visade sig ge mindre än en tiondel av beräknade inkomster, eftersom kunderna slutade använda plastpåsar). Den skatt som skatteutplundrarna nu ställer stora förhoppningar på är det som kallas ”kemikalieskatt”. Hittills har den inneburit att elektronikvaror och vitvaror blivit dyrare, medan det senaste förslaget handlar om kläder, där en del tyger är behandlade med flamskyddsmedel för att de inte ska brinna upp så lätt. Något som ses som en källa till beskattning, även om den i budgeten för 2021 uppgår till mindre än 1 promille av skatteinkomsterna.
Det finns en betydande risk att den nya inriktningen på skatterna kan leda till en ny fjärde stor skattekälla, vilket skulle kunna göra att vårt land skulle ta ytterligare ett skutt upp i skatteutplundringen.