När marknadsundersökningsföretagen analyserar svenska folket finns det en modell som delar in svenska folket i fyra delar efter två dimensioner. Man talar då om första dimensionen de som är öppna för nytänkande och internationellt orienterade contra de traditionellt inriktade som sätter det lokala samhället främst. Den andra dimensionen gäller frihet och personligt ansvar contra centralstyrning och samhällskontroll med höga skatter och generösa bidrag.
Om vi delar in befolkningen efter de här två dimensionerna får vi fyra grupper.
1. De internationellt inriktade frihetsvännerna hittar man bland storstädernas välbeställda företagare och entreprenörer, men också bland grupper som ingenjörer, läkare och liknande.
2. De internationellt inriktade centralisterna hittar vi bland kultureliten och i media, men också i lärarkåren.
3. De lokalt inriktade centralisterna hittar Du bland dagispersonal och de många som lever på bidrag.
4. De lokalt inriktade frihetsvännerna finns bland den traditionella arbetarbefolkningen i de mindre städerna.
Om man delar in svenska folket så att ungefär en fjärdedel hamnar i vardera gruppen kan man anpassa marknadsföring av företagets produkter så att den ger mest valuta för satsade pengar.
Självklart går det också att se i vilka “marknadssegment” som de politiska partierna letar efter väljare. Traditionellt har Moderaterna och Folkpartiet vänt sig till grupp 1 – Folkpartiet med en viss dragning åt grupp 2, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har vänt sig till grupperna 2 och 3, samt Centerpartiet till grupp 3. I grupp 4 har det varit glest med intressenter. Socialdemokraterna har genom sin kontroll över fackföreningsrörelsen räknat gruppen till sina viktigaste väljargrupper, men man har aldrig anpassat sin politik till den här gruppens värderingar. Rekryteringsmässigt lyckades Ny Demokrati (särskilt då Bert Karlssons falang inom partiet) bra inom grupp 4. Minst främmande för gruppens värderingar idémässigt står idag Kristdemokraterna, men även de anpassar mycket av sin politik till vad som är gångbart inom de andra grupperingarna. Sedan Ny Demokratis sammanbrott 1994 har ingen brytt sig om grupp 4. Det är inte politiskt korrekt att anpassa sitt budskap till den. Det ger inga bra rubriker i media (som kontrolleras av grupp 2) och det ger heller inga ingångar i inflytelserika näringslivskretsar (grupp 1). Och ingen behöver konkurrera på allvar om väljarnas gunst i grupp 4, eftersom deras värderingar är helt orepresenterade i det offentliga samtalet. En fjärdedel av svenska folket räknat efter den här modellen saknar representation i det politiska livet.
Moderaterna, som har sin bas i grupp 1, är nu i rask takt på väg att beröva även grupp 1 den enda vägen till politiskt inflytande. Genom Fredrik Reinfeldts nya skattepolitik och partiets inställning i traditionella värderingsfrågor fjärmar sig moderaterna inte bara från grupp 1 utan också från de små delar av grupp 4 som trots allt stött moderaterna. Alla partier ska nu in och slåss om väljarna på den planhalva som består av grupperna 2 och 3. Men där är det trångt!
Omsvängningen inom moderaterna öppnar stora möjligheter för dem som förstår att rätt anpassa budskapet till vad som efterfrågas av halva folket. Saknas det en vara på marknaden kan vi vara säkra på att den snart kommer att erbjudas av ett nytt företag. När det saknas en politisk linje som efterfrågas av väljarna skulle man kunna tro detsamma, att den linjen snart representeras av nya partier. Det är emellertid inte så säkert, eftersom det i det politiska livet är så att konkurrenterna från de andra partierna kontrollerar så mycket av de tekniska förutsättningarna för att skapa en politisk plattform. Dyker en ny spelare upp ändrar de traditionella partierna snabbt förutsättningarna för att göra det svårare för de nya aktörerna. Men det är inte säkert att de lyckas. Se bara på Junilistan som från ingenting tog sig in i Europaparlamentet. Junilistan vände sig i första hand till grupp 4 (Nils Lundgren) och grupp 1 (Lars Wohlin). Det som hände visar att de traditionella partierna måste se upp och att Reinfeldt spelar ett högt spel när han fjärmar sig från väljargrupper som för närvarande saknar alternativ, men som kommer att vara snabba att överge partiet när rätt alternativ dyker upp.