Rättegången mot den moderate riksdagsmannen Jerry Martinger uppmärksammades stort i pressen när den ägde rum i tingsrätten. Martinger fälldes för bland annat trakasserier, men hävdade sig vara helt oskyldig och överklagade till hovrätten. Där pågår rättegången för närvarande – utan nämnvärd mediauppmärksamhet. Det är synd, för hovrättsförhandlingarna ger en del intressanta aspekter på det svenska rättsväsendet.
En grundprincip är att polis och åklagare (Martinger är för övrigt själv åklagare) ska ta fram och undersöka också det som talar till den misstänktes fördel. När man från rättsväsendet har lagt fast en hypotes är det emellertid alltför lätt att blunda för det som talar emot. Ja, man kan tydligen blunda så intensivt att rena osanningar framförs i vittnesbåset. I rättegången mot Martinger behandlas ett antal telefonsamtal, som spårats. Ett av dem spårades till en telefonkiosk i tunnelbanan i Bredäng. Ett litet problem uppstod att tillskriva Martinger detta samtal, eftersom han själv ringt ut från sin bostadstelefon till riksdagen och ett kommunalråd med början 2 minuter och 11 sekunder efter samtalet i Bredäng. Polisen hävdade då i förhör att det var fullt möjligt att köra från Bredäng till Martingers bostad på den tillgängliga tiden. Contra testade. Att springa från telefonkiosken vid tunnelbanan till närmaste väg tog 27 sekunder. Låt oss säga att Martinger (som är några år äldre än Contras testlöpare) är riktigt vältränad och fixar saken på 20 sekunder. Han har då 1 minut och 51 sekunder att köra på (samt ta sig in i bostaden och slå numret). Contras testare klarade sträckan på 4 minuter och 25 sekunder och bröt då mot de flesta hastighetsreglerna, dock inte mot de röda ljusen (stoppen vid rödljusen räknades dock bort med hjälp av stoppur). Om vi antar en helt jämn hastighet och att en medhjälpare stod med motorn varm på en supermotorcykel som gör 0-100 på 5 sekunder hade den återstående medelhastigheten behövt vara 138 km/tim. På sträckan, som huvudsakligen är vanlig tvåfilig väg, både kurvig och backig, genom ett tättbebyggt område passeras 5 trafikljus. Den sista halva kilometern (av 4) är dessutom på smala villagator med gupp. Inga problem att klara det enligt en polis som vittnar inför domstol!! Man får hoppas att han inte försöker testa sina teorier i verkligheten.
Som nämnt ska åklagaren och polisen tillhandahålla uppgifter som talar till fördel för den misstänkte. Martinger har därför begärt att få se loglistorna från de telefonkiosker där samtal som tillskrivits honom ringts. Det kan ju vara så att någon ringt flera samtal och de andra mottagarna skulle ju kunnat säga något om vem som verkligen ringde (om det nu inte var Martinger). När ett sådant samtal redovisades i rätten fanns dock inga kringliggande samtal. Åklagaren tyckte det var onödigt att redovisa samtalen omkring. Polisen som tagit fram uppgifterna var väldigt ovillig att berätta vad man kommit fram till. Men han medgav att uppgifterna fanns tillgängliga. När de väl kom fram, trots polisens och åklagarens protester, visade det sig att ett samtal som ringts ett par minuter före det aktuella samtalet gick till förre socialdemokratiske statsrådet Carl Lidbom. Mannen som gjort “lidbommeri” till ett ord för tvivelaktig lagstiftning. Telefonkiosken var inte flitigt använd. I mobiltelefonernas tid var det ofta en halvtimme mellan samtalen, men här gick ett samtal alldeles innan till en av de mest partilojala lojalister som socialdemokratiska partiet haft. Han som Konstitutionsutskottets dåvarande ordförande Anders Björck bad veta hut i en offentlig utfrågning. Det är inte utan att tanken svindlar inför vad som KAN ha avhandlats i samtal som dessa.
Vi vet naturligtvis inte om Martinger är skyldig eller inte. Den här kommentaren får inte tas som ett inlägg i den pågående processen. Men den ska alldeles definitivt tas som ett inlägg i debatten om svenska folket får valuta för alla miljarder som satsas på polisen. Svaret är denna gång liksom så många gånger tidigare nej.
Tillägg 2001-06-07:
Ett av de “ofredande” samtal som Martinger anklagats för, har ringts från en telefonkiosk vid Hornstull på Söder i Stockholm. Åklagaren påstår att Martinger i juli 1999 stått i telefonkiosken vid Hornstull och ringt ett ofredandesamtal bara några minuter efter det att bland andra Carl Lidbom mottagit en telefonuppringning från kiosken.
Polis och åklagare påstår att Martinger i samband med en taxifärd från bostaden i Segeltorp till Birger Jarls Torg 7 på Riddarholmen stannat vid Hornstull och ringt ett ofredandesamtal därifrån kl 12.50. Den färdväg som man därvid påstår att taxin kört är “raka spåret”.
Till stöd för sin teori har åklagaren åberopat förhör med taxiföraren. Denne har enligt förhörsprotokollet före förhöret förklarat för förhörsledaren att han “har svårt att erinra sig själva körningen som sådan”. Sedan förhörsledaren lämnat taxiföraren vissa upplysningar – detta framgår av det utskrivna förhörsprotokollet – har taxiföraren emellertid ansett sig kunna redogöra för färden i fråga. Vilka upplysningar som taxiföraren erhållit av förhörsledaren före eller under förhörets gång framgår emellertid inte av protokollet. Inför tingsrätten uppgav taxiföraren att han fått platsen Hornstull av polisen och att det är därför som han pratat om just den platsen. Inför hovrätten sade taxiföraren rent ut att han också kunnat acceptera en annan plats, t ex Marieberg, om polisen i stället sagt att färden gått där.
Martinger har uppgett att taxiföraren satte på taxametern först efter ett litet stycke samt att taxiföraren sedan missade avfarten mot Liljeholmen, och i stället kört Essingeleden över Marieberg. Där ska han ha stannat och Martinger ska dels ha försökt ta ut pengar på en bankomat (som var ur funktion), dels försökt ringa i en telefonautomat (men inte fått något svar).
Det taxikvitto som polis och åklagare lagt in i förundersökningsprotokollet innehåller ingen kilometeruppgift. Men till domstolen har Martinger överlämnat det fullständiga kvittot, på vilket det också finns en avståndsuppgift. Taxifärden anges där till 13,3 km.
Polisen har på Martingers och advokaten Peter Althins begäran gjort en provkörning och mätt den väg som polis och åklagare hävdar att färden gått (vägen över Hornstull). Denna körning uppmättes till 10,3 km.
Det finns många frågor man kan ställa med anledning av detta. Den mest intressanta är naturligtvis varför förundersökningen inte innehåller ett taxikvitto med kilometeruppgift. Ett sådant kvitto kan man utan svårighet få från taxiföretaget. Vid en provkörning den 7 juni 2001 – genomförd och protokollerad av polisen – konstaterades att en taxifärd den väg som Martinger uppgett uppgick till 13,2 kilometer! Den vägen passerar inte alls Hornstull.