Nordea, Nordens i särklass största bank, nästan lika stor som de andra tre svenska storbankerna tillsammans, har beslutat att flytta sitt huvudkontor från Stockholm till Helsingfors. Det handlar om cirka 100 personer, välutbildade och välavlönade förvisso, men det är vare sig ekonomiskt eller arbetskraftsmässigt någon stor sak för Sverige. Prestigemässigt är det desto värre för finansminister Magdalena Andersson, som dessutom får lära sig den hårda vägen att det finns gränser för vad svenska företag accepterar i form av skattepålagor. På finansdepartementet har man sedan åtminstone Erik Åsbrinks tid (1996-1999) talat om de “fyra F:n”. Försöker man beskatta något annat får det genast till följd att skattebasen försvinner utomlands. Men de fyra pålitliga F:n, som alltid finns kvar, uttyds fastigheter, föda och fattigt folk. Nordea är ingetdera.
I samband med Nordeas planerade flytt har det spritts en rad falska nyheter, så det kan vara på sin plats att slå fast vad som gäller:
Nordea är inte en svensk utan en nordisk bank. Det är en sammanslagning av fyra stora nationella banker, Merita i Finland (Finlands i särklass största bank, helt dominerande inom näringslivet), Unibank i Danmark (Danmarks näst största bank, en sammanslagning av många mindre banker), Kreditkassen i Norge (tongivande inom skeppsfarten, fortfarande ett av Nordeas största områden) samt den delstatliga svenska Nordbanken (Sveriges tredje största bank, som fick uppgiften att ta hand om den konkursade femte största svenska banken, Gota Bank). Den svenska rörelsen har varit ungefär en fjärdedel av Nordea, så det är inte så konstigt om huvudkontoret hamnar på någon annan plats än i Stockholm.
Vad beträffar skatt så har de fyra hemländerna för Nordea sedan gammalt en överenskommelse om att skatten ska fördelas mellan länderna i förhållande till affärsvolymen inom respektive land. En flytt av huvudkontoret från ett land till ett annat spelar ur den synpunkten ingen större roll för de inblandade ländernas skatteintäkter. Dock hade svenska regeringen tillkännagett planer på att höja den så kallade resolutionsavgiften, vilket är en avgift som ska användas för att staten ska kunna infria åtaganden om någon bank skulle haverera. Den svenska avgiften är mycket högre än i andra EU-länder och skulle nu höjas ytterligare. Den avgiften behöver Nordea nu inte betala utan kan istället skyddas inom ramen för EUs bankunion (där Finland, men vare sig Sverige, Danmark eller Norge är medlem). Det kan också vara naturligt att en av Europas största banker hamnar i ett land som har euro som valuta. Resolutionsavgiften läggs inte i en fond som ska kunna användas om den behövs utan flyter direkt in i statskassan (staten lovar sedan att ställa upp om det skulle behövas, men då får det tas ur statskassan). Regeringens förslag skulle för Nordea innebära en kostnad på 6 miljarder kronor per år!
Nordea har inte räddats av de svenska skattebetalarna. En bank räddades av skattebetalarna i samband med finanskrisen, nuvarande Swedbank. Handelsbanken behövde inget stöd alls, medan SEB och Nordea också visade sig klara sig utan stöd. Alla fyra bankerna övertalades att betala för statliga garantier, som bara Swedbank utnyttjade. Övriga tre storbanker betalade avgifter för garantier som aldrig utnyttjades!
Nordbanken räddades genom en nyemission i samband med finanskrisen i början av 1990-talet. Övriga banker genomförde också nyemissioner. Eftersom Nordbanken var en i huvudsak statligt ägd bank stod också staten för merparten av pengarna i nyemissionen. För övriga banker stod deras aktieägare för de pengar som behövdes. Staten stoppade 1992 in 4,2 miljarder i nyemissionen. Aktierna (och då inte bara de nyemitterade) har senare sålts med god vinst. Innan försäljningen fick staten utdelningar från Nordbanken/Nordea. DN räknade den 26 mars 2013 fram att staten tjänat 60 miljarder kronor på engagemanget i Nordea, inklusive räddningsaktionerna i början av 1990-talet (för både Nordbanken och Gota Bank)!
Bild: Nordeas nuvarande huvudkontor vid Kungsträdgården i Stockholm. Foto Holger Ellgaard.