Den som följt LOs och andra vänsterinriktade debattörers synpunkter på arbetsmarknadens villkor har sedan decennier fått höra om ackordens skadlighet. De främjar osund hets på arbetsplatserna, stress, mobbning av svaga individer och medför dessutom att arbetet blir slarvigt utfört. Mången demonstration har krävt slut på ackordshetsen och ”månadslön åt alla”.
Arbetsgivarna har vanligen varit måttligt förtjusta i ackord, eftersom det sällan går att utforma bra och rättvisa ackord som inte leder till så kallade suboptimeringar, dvs de anställda maximerar ackordet utan att ta hänsyn till att det kan förorsaka andra kostnader som märks i företagets resultat, men inte i det egna lönekuvertet. Men de flesta arbetsgivare kom ändå fram till att ackordet var ett rimligt sätt att koppla den anställdes prestation till lönen. Men visst hade många arbetsgivare hellre sett en bonus kopplad till resultatet än ett ackord.
Med tiden har det dock blivit allt svårare att ha lön med ackord. På det löpande bandet med fast hastighet är det naturligtvis omöjligt. På de flesta jobb som gäller processtyrning är ackord också omöjliga. Liksom i de allt vanligare kvalificerade arbetena med stort mått av kunskapsarbete. Det innebär att många moderna arbeten inte går att ackordsätta.
Det finns dock en bransch där ackorden glömt sig kvar. Och där avtalsförhandlingarna länge handlade om just ackorden. Arbetstagarsidan och Byggnadsarbetarförbundet – ni vet den sidan som förut talade om ”ackordshets” och ”månadslön åt alla” – kräver att ackorden ska få vara kvar i oförändrat skick. Arbetsgivarsidan har begärt en partssammansatt grupp för att utreda om inte ackorden kan avskaffas och ersättas av månadslön. Men facket har vägrat att ens diskutera den saken. Arbetsgivarna har gett upp sitt krav och tillsätter en egen grupp för att utreda frågan.
Byggnadsbranschen har krympt drastiskt sedan toppen på 1960-talet, då den hade tre gånger så många anställda som idag. Men efter en botten i början av 1990-talet har branschen återhämtat sig något. Därmed har också lönerna utvecklats bättre än tidigare. Under åren av kräftgång sjönk lönerna jämfört med andra LO-grupper, för att under de expansiva åren i slutet av 1990-talet öka kraftigt.
Byggnadsbranschen skiljer sig från flertalet andra LO-branscher genom att ackorden fortfarande finns kvar. Eftersom det på en byggarbetsplats inte är fråga om enkla repetitiva arbetsmoment, utan tvärtom är fråga om ständigt förändrade arbetsuppgifter och nya omständigheter, så är det svårt att sätta ackord. Det förs i branschen 50.000 förhandlingar om ackord varje år! Det är visserligen inte en förhandling per byggarbetare, men inte så långt därifrån.
Det är helt givet att ackordsförhandlingarna i sig är en utomordentlig födkrok för ombudsmännen i Byggnadsarbetarförbundet. Medlemmarna känner också att de är direkt berörda av vad de fackliga ombudsmännen presterar, något som ger ombudsmännen en betydligt starkare sits än kollegorna i de fackförbund som utverkar 2–3 procents lönehöjning per år, när många kan få 5-10 procent genom att byta arbetsgivare.
De ständiga ackordsförhandlingarna inom byggbranschen kostar mycket resurser – både på arbetstagar- och arbetsgivarsidan. De resurserna skulle naturligtvis kunna användas på ett bättre sätt om lönesättningen skedde på ett mer effektivt sätt. Men kommer det att vara möjligt så länge det finns en omfattande ombudsmannakår som tjänar på det nuvarande systemet. Deras huvudmän – byggarbetarna – förlorar, men de har ju inga andra talesmän än just de ombudsmän som får sin försörjning på systemet!