I det norska valet gick det dåligt för extremistpartierna. Men de flesta norska partierna skulle kallas extremister i resten av Europa.
Det isolationistiska, främlings- och frihandelsfientliga Senterpartiet halverade sitt röstetal. Och det maoistiska (!!) Rød valgallianse förlorade sitt enda mandat. Också Sosialistisk venstre, närmaste motsvarigheten till Vänsterpartiet i Sverige tappade åtskilliga mandat. Dessutom mer än dubblade det liberala Fremskrittspartiet sitt röstetal. Så långt ser det bra ut.
Men. Kristelig folkeparti ökade kraftigt. Partiet är nästan lika isolationistiskt som Senterpartiet och så extremt i alkohol- och moralfrågor att det inte finns någon som helst motsvarighet i Sverige. Kristdemokraterna i Sverige står för en mycket öppen och släpphänt politik vid en jämförelse med Kristelig Folkeparti. Ändå är det inte osannolikt att Kjell Magne Bondevik från Kristelig Folkeparti blir statsminister för en minoritetsregering.
Høyre, som är en norsk motsvarighet till Folkpartiet (även om partiet har nära förbindelser med moderaterna i Sverige) tappade rejält. Också Arbeiderpartiet tappade en del, men det norska valsystemet gjorde att förlusten bara blev två mandat.
Arbeiderpartiet har stått för en extrem skattepolitik som gjort att Norge har nästan lika höga skatter som Sverige, trots att den norska staten är skuldfri och trots att oljepengarna väller in. Pengarna har använts för en fullkomligt huvudlös satsning på politiska projekt i glesbygden.
De partier som nu verkar vara på gång att bilda regering, Senterpartiet, Kristelig Folkeparti och Venstre, har överbjudit Arbeiderpartiet när det gäller skattehöjningar på den viktiga kapitalbildningen! Ett oljeland som Norge är naturligtvis extra beroende av gynnsamma villkor för kapitalbildning, eftersom kraven på investeringar är så stort. Men de norska partierna konkurrerar om att skapa ogynnsamma villkor för näringslivets kapitalförsörjning!
En regering byggd på de tre nämnda partierna kommer att ha bara en fjärdedel av Stortinget bakom sig. Men det finns inga andra trovärdiga alternativ – mer än en minoritetsregering under Arbeiderpartiet. De partier som står för någorlunda sans och balans i norsk politik, Fremskrittspartiet, Høyre och Venstre fick inte mer än drygt 30 procent av rösterna tillsammans.
Den kortsynte betraktaren kan därför dra slutsatsen att Norge är på väg ut i avgrunden, eftersom det inte finns möjlighet att skapa en stark och handlingskraftig regering. Vart man än vänder sig blir det en svag minoritetsregering. Och den norska grundlagen gör det omöjligt att upplösa Stortinget och utlysa nyval innan fyraårsperioden gått till ända.
Men just att det inte blir en stark regering kan bli Norges lycka. En svag regering innebär minskade möjligheter för staten att lägga sig i samhällets utveckling. Länder med svaga regeringar har ofta uppvisat en förvånansvärt dynamisk ekonomisk utveckling. Låt oss därför hoppas på en riktigt usel regering och många regeringskriser i Norge. Då kan norrmännen äntligen få njuta frukterna av de oljerikedomar som Arbeiderpartiet och dess hantlangare hellre låser in i schweiziska bankvalv än de låter medborgarna få ta del av.