EUs senaste toppmöte i Bryssel resulterade i ett stort bakslag för alla som säger nej till en europeisk superstat.
Visserligen lyckades deltagarna komma överens om en långtidsbudget som inte var alltför katastrofal, även om den naturligtvis innebar högre kostnader för svenska skattebetalare (den höjda rabatt på avgiften som utlovades var mindre än höjningarna av den ordinarie avgiften, Sverige får betala ungefär 6 miljarder kronor mer än tidigare per år).
Men det fanns ett annat mycket otrevligt inslag. EU ska ges beskattningsrätt. Något som var otänkbart tidigare och som var definitivt omöjligt i det som svenska folket röstade på 1994. Nu tänker man sig att börja med en plastskatt och en särskild skatt på internationella tech-företag (som nästan utan undantag är amerikanska eller kinesiska). Men förslaget (det är ännu så länge ett förslag) är ett brott mot en av EUs grundprinciper. Organisationen finansieras med medlemsavgifter, med skatter som medlemsländerna själva fastställer (en mindre del kommer från tullar på varor från tredje land, men det är en blygsam och krympande del).
Vid sidan av långtidsbudgeten antogs också åtgärdsprogram mot effekterna av det kinesiska viruset. Trots att det i rubrikerna helt kopplas till effekterna av viruset sker fördelningen av medel utan att ens ta hänsyn till hur viruset slagit. Det handlar om finansiellt stöd till de länder som misskött sig ordentigt när det gäller att uppfylla EUs villkor, det genomkorrupta Bulgarien och Grekland. (Av bara farten får Kroatien mest pegar av alla i förhållande till den egna ekonomin).
I programmet mot det kinesiska viruset ligger att EU genomför hela programmet på krita. EU ska låna upp 750 miljarder euro och sedan dela ut 390 miljarder av dessa som bidrag (övriga 360 miljarder ska lånas ut). Det kan visserligen vara förnuftigt att satsa på att få hjulen att rulla igen, men detta sker nu på framtida skattebetalares bekostnad. Lånen ska vara återbetalda 2058. Om 38 år. Vilket är nästan ett helt arbetsliv. De som just börjat arbeta ska tvingas betala av på programmet ända tills de blir pensionärer. Dessutom ska länder som kan förväntas ha betalningsförmåga (som Sverige och Tyskland) garantera lånen om länder utan betalningsförmåga (som Grekland och Italien) inte klarar av sin del av amorteringen.
Sveriges ursprungslinje var noll euro i bidrag, nu blev det bidrag på ungefär en hel årlig svensk bruttonationalprodukt.
Vi har letat efter uppgifter om hur mycket kalaset kostar Sverige. Sådana uppgifter fanns tillgängliga tidigare, men har nu försvunnit ur nästan allt EU-material. Det enda vi kan hitta är en nyckel för fördelning av programmets kostnader, där Sveriges bidrag blir 3,5 procent av BNP. Vilket placerar oss på 24 plats av EUs 27 medlemsländer. Trots att vi är på fjärde plats när det gäller antalet dödsfall i det kinesiska viruset i förhållande till vår befolkning. 16 länder kommer att få nettobidrag från EU, men Sverige och tio andra länder får negativa resultat av programmet.
Tabellen nedan visar i första kolumnen antalet döda i det kinesiska viruset per miljon invånare (och inom parentes vilken plats inom EU det innebär). I andra kolumnen visas hur står andel av BNP som går i bidrag till eller från programmet. Den senare siffran har inget att göra med hur hårt ett land har drabbats av det kinesiska viruset. Kroatien som får mest bidrag hamnar till exempel på 21 plats (av 27) när det gäller det kinesiska virusets skadeverkningar i form av döda. Belgien som drabbats hårdast av viruset hamnar på 19 plats (av 27) när det gäller stöd, vilket betyder att Belgien får betala mer än vad de får i stöd.
