Denna veckas kommentar är skriven av läkaren Alf Enerström
När justicen sviktar förändras staten till ett rövarband
Augustinus
Tjugonde århundradet är nog det mest destruktiva världen skådat och det enda med accelererande sekularisering och med ökande sekularisering också accelererande intellektuell primitivitet.
Av detta drar vi måhända slutsatsen att kristendomen är humanismens bas. Vad hade Esaias Tegnér kunnat göra om han tvingats umgås med neanderthalare? Hade de förstått honom. Någon enstaka kanske, på långt avstånd från normalvarianterna. Tidigt började Europa förflackas.
Sverige dock har som så ofta befunnit sig på efterkälken och tillbakagången började först med, enligt en ledande svensk forskningschef, “Olof Palmes ockupation av Sverige”.
Ända till 1970 byggdes landet i enlighet med Rickard Sandlers förutsägelser på Brunnsvik år 1917. Han räknade med två hundra år av utveckling och det är mycket möjligt att han hade fått rätt om inte palmeismen hade fått övertaget så lätt och så länge.
Media måste fungera!
Destruktionen av Sverige hade kunnat stoppas om media hade fungerat. Men varför skulle media i Sverige jobba till folkets fördel, när de inte gör det i något annat land.
Alfred Krupp, som var min personlige vän, menade att det inte behövs värst många kvalificerade journalister för att det skall gå bra. Det hade enligt honom räckt med tio i Nazityskland.
Makten måste hela tiden övervakas av folket och maktgalningar stoppas. Ytterst få tama hundar biter bebisar, men utan husses förmanande blick kan allting hända och det var just det som hände i Tyskland åren efter det demokratiska valet 1932.
Nazismen som ideologi hade stor kraft och spreds också i Sverige i ungefär samma grad som i Tyskland.
Men här hade Per Albin, Sandler, Möller och Wigforss tagit över och någon Furugård eller Lindholm hade inte en chans.
Men med rätt mediamatchning annars, så hade ett naziparti i Sverige 1933 fått cirka tio procent av väljarna och samma förföljelse av så kallade undermåliga grupper, kunnat hända här. Det har Vilhelm Moberg, Armas Sastamoinen och Karl Gerhard intygat för mig, som knappt var tonåring när det hände i Tyskland.
Efter kriget studerade jag tre år vid tyska universitet och intervjuade mycket folk och jag är benägen att säga att de hade rätt.
Det som händer i andra länder kan också hända här om vi underlåter att bry oss om de demokratiska spelreglerna, som exempelvis att släppa fram obekväma åsikter. Yttrandefrihet och åsiktsfrihet är borttaget ur det nya socialdemokratiska partiprogrammet. Perssonplundringen har således också drabbat ideologin! Men det får inte folket reda på för journalisterna står i kö för feta jobb i statsapparaten.
Den vanartiga historien
Den vanartiga historien består inte bara av Copernicus, Gallilei och Semmelweiss utan av hundratals andra inom vetenskap och politik, som inte genast fick genomslag till folkets och hela mänsklighetens fromma.
Och den som frågar varför, kan lätt tänka sig orsaken. Den är alltid densamma. Bara fria medier och modiga journalister kan förhindra nya tragedier och det talar sitt eget språk.
I Sverige var de alltför få som avstod från att ställa sig i kö hos despoten, ”His Excellency the President”, som skådespelerskan Bibi Andersson sa i en exklusiv presentation av Palme när han stod på höjden av beundran i vissa fala kretsar. Och den blivande presidenten trädde fram under applåder. Medierna teg och samtyckte.
Hitlerlik sa riksdagsman (s) Eva Åsbrink och en stor del av folket höll med. Statschefen, står det numera i den av Palme dikterade grundlagen från 1974. Inte konungen som förut. Alla förstår bockfoten, så lilla Bibi visste vad som väntade bakom hörnet och kunde ställa sig först i kön att bli kulturminister. Ja, Ulvskog är inte bättre om någon trodde att jag tyckte det.
Men Moder Sveavägen kom i vägen och många frågade sig om vi måste ha dödsstraff i Sverige för politruker som önskar bli presidenter.
Nej, kan man tänka sig något mer fasansfullt än en demokratiskt vald regeringschef som skjuts av folket. Inte heller Hitler borde ha avrättats för enligt det tyska folket som jag talade med, så hade han vunnit varje demokratiskt val ända fram till 1943. Men naturligtvis inte om medierna hade fungerat, för då hade han varit avsatt redan på trettiotalet.
Strax efter kriget promenerade kung Gustaf V på Drottninggatan i Stockholm. Två CIA-agenter från USA såg detta och gick fram till kungen, för så gör man i USA. Var fanns hans livvakt frågade man. Kungen tittade förvånat på dessa två stollar och svarade: ”hela mitt folk”. Det var på Per Albins och Erlanders tid.
Ska samhällets offer dö?
Dödsstraff är det destruktiva samhällets mest monumentala kännemärke. Därför avskaffades det redan under uppbyggnadsfasen år 1921 och jag gissar att Sandler låg bakom för det skulle stämma med denna makalösa humanist och folkbildare.
Men nu börjar rösterna höras igen och samhällets offer skall återigen dö som i forna dagar. Antingen offer för statens våldsmakt eller Perssonplundringen av fattiga pensionärer för att få pengar över till Sverige “som går så bra”. “Filosofer” som Tännsjö och Jersild talar redan om dödshjälp. Är nästa steg dödsstraff?
Alla kan se att Sverige rasat utför. Vi har facit. Men många varnade, så utvecklingen har inte varit nödvändig. Trettio år av regression och vi har ännu inte nått botten. För med kristendomen och Nathan Söderblom utvecklades landet och vi hade kunnat fortsätta på den vägen. “Dess livskurva gick uppåt” som Sandler uttryckte sig. Vilhelm Moberg var ateist, men han läste Bergspredikan. Där finns allt.
En av världens främsta epiker refuserades av medierna därför att det han sade inte var politiskt korrekt. Det stämde inte överens med vad Carl Lidbom och Pierre Schori tyckte. Schori var ledande ideolog redan 1966. Det vill säga med den sociala och etiska utveckling som började kallas palmeism. Ett uttryck som jag första gången hörde från Vilhelm. Han fick inte heller Nobelpriset, men det hade ju inte heller Strindberg och Fröding fått. Och det var väldigt nära att Selma Lagerlöf blivit utan. Om Georg Brandes inte funnits så. Och Astrid Lindgren, vem hindrade henne?
KFUM fanns på trettiotalet för varje arbetarpojke och varsamt leddes jag in i humanismen av en suverän KFUM-sekreterare på Brynäs i Gävle och min kristendomslärare, en kyrkoherde från Valbo, gick inte heller han av för hackor. Båda var på toppnivå, som det mesta på den tiden då jag växte upp.
Att uppfostra sämre människor
Men med dagens skola och kollektiva uppfostran hade jag blivit en sämre människa och därmed även en sämre läkare. Ännu viktigare kanske eftersom det är min karaktärsnivå som i hög grad bestämmer mina patienters välbefinnande. Ty, söka läkare är ett sökande och det har vi tyvärr glömt idag.
Bättre “inre människa” enligt Alva och Gunnar Myrdal, är naturligtvis inget fel, enligt deras sociala ingenjörskonst, men det får inte ske till priset av inre blödningar. Sakta utvecklades palmeismen under deras ritstift. Så sakta att jag som statens läkare under många år inte märkte något, inte under hela sextiotalet. Men på sjuttiotalet upptäckte jag som barnläkare att folket redan satt i rävsaxen.
Det som varit föräldrarnas exklusiva privilegium och som under århundraden fostrat nöjda och lyckliga barn höll på att krackelera och det såg den berömde barnläkaren Gustav Jonsson också. ”Spräng de barnpsykiatriska klinikerna” sa han 1970 (se Contra nr 5 2000, Socialgeschäftet).
När jag började som läkare var livslågan ett krav. I århundraden hade läkekonsten erbjudit livshjälp. Dödshjälp kunde vi inte stava till.
Sjukhussängen var på femtiotalet himmelriket för patienten i de flesta fall. Doktorn, kom och sitt hos mig en stund, sa många patienter och ansiktets bleka hy fick en ny rodnad. Livet återvände.
Patienten har bara ett liv!
Professor Henrik Lagerlöf som var min lärare sa: Glöm inte att detta är patientens enda liv och det har vi inte rätt att slarva bort. Vi unga läkare hade det bästa stöd och vi gjorde ett bra jobb.
Dödshjälp är en ny typ av ”statens våldsmakt”. Den kände juristen Gustaf Petrén, jur och fil dr och även JO under några år, myntade uttrycket ”statens våldsmakt”. JO är en tandlös tiger sa han också.
Han menade att det av staten påtvingade handlingsmönstret blev allt värre under de år fram till 1990 som jag umgicks med Gustaf. Han startade Medborgarrättsrörelsen för att i någon mån kunna hjälpa folk i svåra och ondskefulla situationer.
Jag tyckte alltid som Gustaf och han gillade min omfattande utbildning. Det mesta han frågade om kunde jag svara på, och det imponerade på denne välutbildade rättskämpe med dubbla doktorsgrader.
Som regeringsråd var han alltför bunden för att kunna följa sin inre klocka, som den stora humanist han var.
Gustaf cyklade kvickt på Stockholms gator på sin gamla cykel för att hinna med allt som han måste göra och han dog på sin post 1990.
Övergrepp i rättssak blev för Gustaf nästan en medicinsk fråga ty han såg hur orätten och det pådyvlade våldet förändrade människor och bröt ner deras hälsa. Han menade, kanske påverkad av sin pappa, den kände läkaren, att medicin och juridik hör ihop. Min vän Nils Bejerot, en stor kämpe, tyckte lika. Avdelningen Rättsmedicin inom de medicinska fakulteterna kanske bör utökas att även omfatta juridikstuderande.
Inför man nu i Sverige, som i Holland, en så omöjlig statlig teknik för att minska pensionsutgifterna, som dödshjälp enligt ett strikt juridiskt schema, så är den gamla fina svenska sjukvården, som en gång var bäst i världen, snart ett minne blott.
Det skulle stämma väl med ”Perssonplundringen” alias ”det går bra för Sverige”. När alla dessa åldringar, som en gång byggde landet och hoppades på en lugn och trygg ålderdom, är plundrade på sin pension och sitt liv så är det alldeles klart att det kommer att bli pengar över till nya ”Östersjömiljarder” och mera tomt skryt i TV-rutan om hur bra det går för Sverige. Hur många dialysapparater kommer att stängas för patienter som inte längre orkar försvara sin rätt att leva.
Laglig dödshjälp får statens våldsmakt att framstå som ännu våldsammare. Tusentals dör redan idag i onödan på sjukhus och vårdhem på grund av Perssonplundringen och det framhöll vi alldeles klart i våra betalda tidningsartiklar, cirka 200 stycken i cirka dussinet tidningar, under valrörelsen 1998.
Det går inte bra för Sverige och jag förmodar att Gustaf Petrén gråter i sin himmel. SAP har styrt landet med sanslös inkompetens och borgarna har haft korta perioder att korrigera.
Hur skiljer man då agnarna från vetet? Hur skall man kunna veta vilka hundar som har benägenhet att “bita bebisar” och som man måste hålla ögonen på, för att tala bildspråk.
Jo,. även där är Göran Persson ett praktexempel.
Först går han ut i en intervju i radion den 6 januari och talar om hur kunnig han är (fast han inte kan ett dugg).
Det är inte fel ens i jantelandet Sverige. Vi måste börja lära om. Är man världens störste sångare och kommer hem i ett Rommehed som inte hade tidningar och inte heller radio och Jussi förklarar för sina gamla kompisar, så tror de honom inte, eftersom han som barn inte ens uppskattades av sin gamla skollärare.
Men efter att Persson gett hals åt sina framstående kunskaper inom ett ämne, så hoppar han som en axonreflex över på en för hela nationen avgörande sak nämligen nutritionen av nästan tio miljoner människor. Avgörande för hela deras liv. Och säger med hela sin hundrakilos tyngd: “Jag äter nästan inte kött”.
Han inser inte ens vilken enorm skada han kan ställa till för det finns ju i Sverige några tiotusental som tror på sin statsminister. Om dessa slutar att äta kött så kan de faktiskt dö, eftersom kött sedan hundratusentals år varit huvudfödan för människosläktet som biologiska varelser och knappast ens idag kan ersättas utan att de som försöker får biverkningar av någon sort. Jag har som läkare inte sett en enda vegetarian som har varit “fullt frisk”, dvs som patienten skulle varit med ett normalt tillskott av kött.
Så fanns det lakto-vegetarianer och det var betydligt bättre och de hankade sig fram. Behandlingen var enkel. Börja äta kött.
Så blandar Persson ihop detta enorma världsförsörjningsproblem med hur djuren behandlas. De behandlas dåligt säger Persson, men i så fall är det ju verkligen hans grej sedan många år tillbaka, men vad har han gjort åt det. Inte något.
Men det hade han kunnat göra i en verkligt stor fråga eftersom han varit både skolminister och finansminister förutom statsminister. En verklig världsinsats hade han kunnat göra genom att se till att vi slutade med att plåga i djuren antibiotika. Men då vinkade Persson åt världsmästaren i klinisk bakteriologi, professor Hans Ericsson, med kalla handen. Hans berättade för mig att han gjorde fåfänga försök att nå utbildningsministern på åttiotalet och varna just för vad som sedan hände, nämligen att folk idag dör på infektionsklinikerna på grund av Perssons dåtida dumhet och nonchalans. Professor Ericsson reste på eget initiativ och utan ersättning runt till bönderna och varnade för den omfattande antibiotikabehandlingen, men från Persson inte ett ljud.
*
Det goda samhället befordrar mångfald. Mångfald som i sin tur ger kvalitet. Ju fler som är med och tävlar: desto större chans att den verkligt bäste vinner.
Vaclav Havel