Sveriges ekonomiska utveckling har till stor del baserats på tillgången till billig energi. I forna tider var det skogen (som i stor utsträckning användes som bränsle) och vattenkraften (mindre kvarnar i landets åar), senare vattenkraften i storskalig form och ännu senare kärnkraftverk som byggdes på 1970- och 1980-talen och tidvis har svarat för hälften av Sveriges elproduktion. Tillgången på billig energi har styrt industrins utveckling till branscher som skogsindustri (skogsråvaran är viktig, men den billiga energin är också viktig), aluminiumverk, legeringsverk och stålindustri. De här industrierna hade inte funnits i vårt land om inte energin varit så pass billig som den var. När Sverige hade hög energiproduktion och stängda gränser (inga högspänningsledningar till grannländerna) hölls elpriserna nere. Sedan något decennium tillbaka har man byggt överföringskapacitet för Norge, Finland, Danmark, Tyskland och Polen. På kontinenten (Danmark, Tyskland och Polen) har traditionellt elpriserna varit mycket högre och eftersom Tyskland har nära tio gånger så stor befolkning och industri som Sverige försvinner vårt kraftöverskott lätt på den tyska marknaden. Sverige har dessutom stängt två fullt fungerande kärnkraftverk (Barsebäck), vilket gjort att vi ibland blivit beroende av import av smutsig kolkraft från Danmark, Tyskland och Polen. Samtidigt har prissystemet inneburit att Sverige inte längre har billig el – på marknaden. Produktionen är dock fortfarande billig. Kostnaden för att producera el i gamla vattenkraftverk (där anläggningskostnaden redan är avskriven) är mycket låg, några öre per kWh. Priset kan däremot ligga på 50 öre och mer. Vinsterna för de som äger vattenkraftverken (huvudsakligen Vattenfall, E-on och Fortum) blir därmed gigantiska. Åtminstone Vattenfall har spelat bort pengarna på internationella affärer, köp av brunkolskraftverk i Polen, stenkolskraftverk i Tyskland, kärnkraftverk (som man aldrig fått ordning på och som nu har stängts av den tyska regeringen) i Tyskland och senast den katastrofala hundramiljardersaffären med nederländska gasbolaget Nuon. Staten är alldeles uppenbart inte den som ska få tillfälle att sköta om ett ymnighetshorn som landets vattenkraftverk – pengarna rinner ut i utländska katastrofprojekt. Vare sig styrelse eller regering har kontroll över vart pengarna tar vägen.
Miljöpartiet har – i anslutning till kärnkraftsolyckan i Fukushima – föreslagit att ytterligare två kärnkraftverk i Sverige ska stängas. De redan stegrade elpriserna kommer därmed att gå upp ännu mer. Vattenfall, E-on och Fortum tjänar ännu mer pengar utan att anstränga sig och på marginalen kommer Sverige att producera el med smutsiga och dyra reservkraftverk i Karlshamn och Stenungsund. Det gäller tills de nya kärnkraftverken står färdiga i Finland. Finlands femte reaktor är under byggnad några mil norr om Åbo (i Euraåminne, på finska Eurajoki, kärnkraftverken där – två stycken byggda av Asea-Atom – heter Olkiluoto). Den tredje reaktorn i Olkiluoto byggs nu av franska Areva och tyska Siemens, sedan den svenska regeringen i praktiken dödat den framgångsrika svenska industrin för byggande av kärnkraftverk. Entreprenörerna har dragit över både när det gäller tid och pengar, men det bekymrar inte finska kraftbolaget TVO som har fast pris på anläggningen. Finland diskuterar nu både en sjätte och sjunde reaktor, vad man kan förstå avsedda för elexport till Sverige.
Den svenska elförsörjningen i framtiden kommer alltså att bestå av smutsig och dyr polsk, dansk och tysk kolkraft, finsk kärnkraft samt på marginalen oljeeldade kraftverk i Sverige. Tanken att stänga svenska kärnkraftverk förefaller inte särskilt välbetänkt (alldeles bortsett att elen ändå kommer att produceras med kärnkraft – fast finsk sådan). Kapitalkostnaderna har vi ändå och det blir staten – dvs skattebetalarna – som får betala, även om kraftverken ägs av privata intressenter, som fått tillstånd att driva kraftverken. Vi kan dessutom lugnt räkna med att det varken blir jordbävningar eller tsunamis i Sverige och hade något annat inträffat som ställt kraftverkens kyl- och styrsystem ur funktion är konstruktionen faktiskt sådan att det inte hade blivit en väteexplosion med efterföljande radioaktiva utsläpp i de svenska kärnkraftverken. Skulle övertryck uppstå kommer inneslutningen att ge vika på förutbestämda ställen (där konstruktionen är svagare), men där det finns filter som tar bort radioaktiviteten.
Det finns godo skäl att slå vakt om de svenska kärnkraftverken och gärna se till att det inte bara blir finnarna som drar nytta av den pågående vågen av ny kärnkraftsutbyggnad.