av Tommy Hansson
Mycket litet sades i valrörelsen om utrikespolitiska och därmed sammanhängande frågeställningar. Den nytillträdda borgerliga alliansregeringen har emellertid en mycket viktig uppgift när det gäller att utforma en trovärdig utrikes- och säkerhetspolitik med tydlig “alliansprofil”. Det duger naturligtvis inte att blåkopiera den socialdemokratiska utrikespolitiken, något som tidigare borgerliga regeringar haft en tendens att göra. Utrikesminister Carl Bildt (och andra berörda ministrar) får därför här några råd och riktlinjer för en ny utrikespolitik.
EU: Sverige bör kvarstå inom Europeiska Unionen (EU), men aktivt verka för att EUs överstatliga karaktär och Bryssel-byråkratins inflytande minskar och att unionen blir mer ett mellaneuropeiskt samarbetsorgan än något slags europeisk statsbildning. EU skall inte ses som en internationell konkurrent till USA utan som en samarbetspartner. Sverige bör vidare verka för EUs uppslutande bakom USAs krig mot terrorismen. Kronan bibehålles som inhemsk valuta.
Ryssland/forna Sovjetunionen: Rysslands statsledning måste bibringas budskapet att Sverige ser med oro på oblyga ryska försök att söndra och härska i närområdet. Rysk imperiepolitik, vare sig gentemot Georgien, Tjetjenien, de baltiska staterna eller andra aktuella länder, kan inte tolereras.
USA/NATO: Sverige bör mer uttalat än tidigare ställa sig bakom USAs krig mot terrorismen i såväl ord som handling. Vi bör snarast möjligt ansöka om medlemskap i den västliga försvarsalliansen NATO. Över huvud taget finns det vägande skäl för Sverige att inom de flesta områden stärka banden med USA, som förblir världens ledande demokrati och världens för närvarande enda supermakt.
Skandinavien: Sverige har mycket att lära av övriga nordiska länders utrikespolitik. Vi bör, som sagts ovan, kvarstå inom EU. Exemplet Norge visar dock att det är möjligt att med hedern i behåll föra en utrikespolitik oberoende av EU. Av Norge, Danmark och Finland kan vi lära mer om hur en effektiv försvarspolitik bedrives (de båda förstnämnda länderna är som bekant medlemmar i NATO). Ett nära samarbete bör inrättas med det regeringsbärande partiet Venstre i Danmark och med andra relevanta partier i regionen. Det bör vara särskilt intressant att ta del av danska erfarenheter avseende invandrar- och flyktingpolitik, icke minst beträffande hanterandet av problem relaterade till den muslimska kommuniteten. Inga skattepengar till moskébyggen (erfarenheter i omvärlden och även i Sverige visar att moskéer regelmässigt används för islamistisk och antisemitisk propaganda).
Mellanöstern: En klar kursomläggning är motiverad. Ett uppbrott från det palme/anderssonska arvet måste ske. Utgångspunkten när det gäller konflikten Israel/Palestina skall vara en tvåstatslösning, där såväl israeler som palestinier tillerkänns rätten att existera inom säkra och erkända gränser. Särskilt bör Israels status som regionens enda demokrati beaktas, liksom den existerande värdegemenskapen, baserad på den judeo-kristna etiska traditionen, som Sverige och Israel har gemensam. Sverige skall verka för närmare samverkan med Israel politiskt, kommersiellt och kulturellt. Företrädare för palestinierna måste avkrävas ett slut på all terrorism och ett erkännande av staten Israel. Det sistnämnda gäller också omgivande länders företrädare. Påtryckningar, i samverkan med andra länder, gentemot den shiamuslimska diktaturen i Iran bör utövas. Iran måste frige fängslade demokratiförkämpar och oliktänkande samt avsäga sig kärnvapenanspråk.
Asien: Största och, tillsammans med Japan, viktigaste land i regionen geopolitiskt är Folkrepubliken Kina som fortfarande är en kommunistisk diktatur. Sverige skall i sina relationer gentemot Kina kräva respekt för mänskliga rättigheter och religionsfrihet samt att den aggressiva attityden gentemot det demokratiska Kina, Republiken Kina på Taiwan, upphör. Om garantier härför inte lämnas kan bojkott av de planerade olympiska spelen i Peking 2008 övervägas. Sveriges förbindelser med Taiwan uppgraderas. Våra redan goda relationer med framgångsländerna Japan och Sydkorea skall naturligtvis fortsätta, samtidigt som Sverige ansluter sig till de internationella påtryckningarna mot terrorstaten Nordkorea och dess äventyrliga kärnvapensträvanden, vilka hotar det mellanfolkliga umgänget i området och utgör en omedelbar fara för världsfreden. Vidare bör Sveriges relationer med Indien, som för närvarande genomgår en imponerande ekonomisk metamorfos, utvecklas. Fredliga förbindelser mellan Indien och grannstaten Pakistan uppmuntras.
Latinamerika: De demokratiska krafterna i regionen bör ges allt tänkbart stöd, under det att kommunistiska/socialistiska bråkmakare som Venezuelas Hugo Chávez bör få veta att deras provokativa och demokratifientliga verksamhet inte tolereras. Relationerna med det kommunistiska Kuba under dynastin Castro hålls på ett absolut minimum, samtidigt som oppositionen i landet bör aktivt stödjas. Sverige bör verka för en fortsatt demokratisk utveckling i det tidigare sandiniststyrda Nicaragua, liksom stöd ges för strävanden mot demokrati och terrorbekämpning i utsatta länder som Colombia och Peru.
Afrika: Svensk biståndspolitik har hittills i stor utsträckning gått ut på att ge “en påse pengar” till diktatoriska och korrupta regimer i Afrika och den övriga Tredje världen. Detta måste förändras. Det viktiga är inte vara att ge en viss procent av BNP i internationellt bistånd. Målsättningen skall vara att ge bistånd i en form som ger positiva effekter i mottagarlandet, inte minst i frihandelns form. Krav måste ställas på demokratiska reformer. Mugabes terrorregim i Zimbabwe bör isoleras och Sverige per omgående avbryta alla relationer, inklusive diplomatiska sådana, med landet till dess att en positiv förändring kan skönjas. Stöd bör ges till den demokratiska oppositionen i landet.
Säkerhetspolitiska/militära frågor: Sveriges försvar kallas i dag “insatsförsvar”, vilket innebär att svensk militär skall kunna sättas in på olika platser runtom i världen. Antalet värnpliktiga soldater har minskats dramatiskt, samtidigt som en mängd militär utrustning har skrotats, sålts av eller givits som gåvor till andra länder. I dag finns inte förmågan att försvara svenskt territorium mot angrepp utifrån. Detta är djupt olyckligt, eftersom framtida förändringar i det internationella landskapet kan komma att nödvändiggöra väpnad kamp för att försvara våra gränser och vårt land. Ett tänkbart hot från Öst bör även fortsättningsvis tas hänsyn till. Det är därför befogat att försvarsmakten tilldelas betydligt mer resurser än vad som nu är fallet, låt vara att den slagkraft vårt försvar hade under det Kalla kriget knappast kan återtas inom överskådlig tid. Den nya regeringen bör också, som påpekats ovan, ansöka om medlemskap i NATO så att vi i alla fall kan få hjälp utifrån om det värsta skulle inträffa. Detta innebär att alliansfriheten skrotas.Eftersom vidare det traditionella värnpliktsförsvaret numera knappast existerar ens i teorin skall en övergång till en yrkesarmé övervägas. Slutligen bör beredskapen mot terrorangrepp förstärkas såväl militärt som civilt.
Övriga internationella frågor: På miljöområdet finns det all anledning att bryta upp från den fundamentalistiska klimatpolitik som den tidigare regeringen anammat, eftersom inga trovärdiga bevis finns för att det är mänskliga aktiviteter som förorsakat den marginella temperaturhöjning som skett på jorden sedan sekelskiftet 1900. Sverige bör vidare med kraft ställa sig bakom internationella ansträngningar att hindra kärnvapnens spridning till skurkstater såsom Iran, Nordkorea och Syrien. Ökad uppmärksamhet ges det islamistiska terrornätverket och dess förgreningar i vårt land och säkerhetspolisen tillförs resurser för att hantera dessa. Islamistisk hatpropaganda riktad mot den västerländska demokratin och/eller antisemitisk agitation stävjas.