Sverige får i början av nästa månad en ny regering. Frågan är hur väl den representerar det svenska folkets vilja.
Statsministern lär heta Stefan Löfven, en man som genom sitt återhållsamma och resonerande sätt svarar väl mot det svenska folkkynnet. Men hur väl kommer hans politik att svara mot de svenska väljarnas önskemål?
Löfvens två regeringspartier lyckades efter omräkning öka med tillsammans ett mandat i Riksdagen (efter valnatten var resultatet oförändrat). Den kommer att ha 138 av 349 platser i Riksdagen. Långt mindre än hälften. Inte ens med hjälp av den tilltänkta samarbetspartnern Vänsterpartiet kommer man upp till mer än 159 röster av behövliga 175.
Vi kan vidare konstatera att 94 procent av svenska folket röstade nej till Vänsterpartiet. 93 procent av svenska folket röstade nej till Miljöpartiet och 97 procent av svenska folket röstade nej till Feministiskt Initiativ.
Stefan Löfven har försökt ställa in sig hos svenska folket genom att formellt öppna upp för en blocköverskridande överenskommelse. Det är något som svenska folket av opinionsundersökningarna att döma skulle vara intresserat av. Men han bjuder in med armbågen. Det ska vara Centerpartiet och/eller Folkpartiet. Två partier som med ganska liten marginal kom över fyraprocentsspärren. Bägge skulle drabbas av svåra opinionsmässiga bakslag om de lierade sig med Löfven och sålde ut sina grundidéer till förmån för ett stort och tungt Socialdemokratiskt partis huvudidéer. Hade Löfven menat allvar med sin inbjudan om ett blocköverskridande samnarbete hade han naturligtvis vänt sig till Moderaterna, som i skepnaden av “Nya Moderaterna” är det parti som står Löfvens eget närmast. Närmare än både Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Men det var inte dit inbjudan gick.
I kulissen har vi så Sverigedemokraterna, som förblir tungan på vågen. Nu med en liten vänsterövervikt om man räknar bort SD själva, tidigare var det en liten högerövervikt. Jimmie Åkesson verkar ha ett övergripande mål, att något annat parti ska prata med honom och lyssna på vad han säger. Det kan låta rätt rimligt när man är ledare för Riksdagens tredje största parti med 13 procent av väljarna bakom sig. Men inget parti tycks vara berett att sträcka sig så långt.
Vid några tillfällen under den gångna mandatperioden har SD utövat ett faktiskt politiskt inflytande som ingen velat erkänna. När Alliansen ville införa det femte jobbskatteavdraget sa Åkesson nej och plötsligt var det statsfinansiellt olämpligt att lägga fram förslaget i Riksdagen. När Åkesson ett år senare uttalat sig för det femte jobbskatteavdraget fann Alliansen det genast statsfinansiellt möjligt att lägga fram förslaget. SD bestämde i styrka av sin vågmästarposition, men ingen i Alliansen lät ens acceptera en antydan att Åkesson påverkat saken. Än mer uppenbart var SDs inflytande när partiet ställde sig bakom de rödgrönas politik för att stoppa en höjning av skiktgränserna för statlig skatt. SD ställde gärna upp på högre skatt för de med högre inkomster. S kom med utskottsinitiativ och skattesänkningen stoppades på ett sätt som rimligen stred mot budgetlagen. Här var det uppenbart att det var SD som bestämde, men inte ens vid det här tillfället låtsades vinnarna Löfven/Damberg om att de talat med Åkesson.
Det är inte att undra på att Åkesson i media går ut med sitt huvudkrav, de andra måste tala med oss. Om de inte gör det hotar han att sänka en rödgrön budget. Men han är “billig”, han säger att SD gärna kan ställa upp bakom en budget som innehåller sänkta skatter för pensionärer (ett S-krav i valrörelsen) och höjd A-kassa (ett annat S-krav i valrörelsen). Alldeles uppenbart är att Åkesson i dagsläget inte tänker ställa sig bakom en allians-budget. Om inte de rödgröna kommer med något extra motbjudande inslag i sitt förslag. Han har bäddat för att säga att de rödgröna ställer sig bakom SDs politik, för att vid ett senare tillfälle kunna slå till och sänka regeringen. Om han har intresse för det.