Det är av opinionsundersökningarna uppenbart att svenska folket är missnöjda med skolan. Särskilt den kommunala skolan. Så har det varit länge. De mest missnöjda har tagit saken i egna händer och startat friskolor eller åtminstone satt sina barn i friskolor.
Folkpartiet har länge varit engagerade i skolfrågor och folkpartiledaren har i decennier arbetat med att skapa en särskild skolprofil för partiet. Partiet har dessutom traditionellt haft en stark ställning i lärarkåren, även om den styrkan försvagats allteftersom de olycksaliga ”68-orna” och deras något yngre meningsfränder blivit det dominerande inslaget i lärarkåren. Folkpartiets profilbygge var framgångsrikt i de breda folklagren. Men när inga nämnvärda framgångar nåtts under sju år börjar Folkpartiets skolprofil krackelera.
Socialdemokraterna försöker erövra frågan, och de har lyckats ganska bra. Det som för bara fem år sedan var solklara frågor för Folkpartiet (i det allmänna förtroendet), domineras idag av Socialdemokrater och Moderater. Folkpartiet har styrt skolfrågorna i sju år och misslyckats, tycks svenska folket tro.
Men att ta sig genom det svenska skolsystemets grundläggande delar tar tretton år. De som började i förskoleklass samtidigt som Lars Leijonborg blev utbildningsminister (och Jan Björklund skolminister) går det här läsåret i klass 7. Och några egentliga reformer genomfördes av naturliga skäl inte det första året. Ett av paradnumren är höjda lärarlöner. Det är en nödvändig reform. För att vara ärlig, den nuvarande lärarkåren är inte den dynamiska skara som våra elever borde vara förtjänta av. Och det har blivit så för att de duktiga har sökt sig till andra sysselsättningar (i motsats till i Finland, där lärare fortfarande är ett prestigeyrke). De som en gång gick lärarutbildningen och som det varit lite fart på har sökt sig till andra branscher och verksamheter som betalar sig bättre. Att höja lärarlönerna rätt över löser inte problemet. Det kostar bara mer för samma gamla lärarkår. Grundtanken med höjda lärarlöner håller också på att förfuskas. De nyskapade ”karriärlärarpositionerna” (med 5.000 eller 10.000 extra i månadslön, finansierade av staten) förfuskas av kommunerna. Långtifrån alla kommuner har en enda ”karriärlärare” och de som har har i huvudsak gjort positionerna tidsbegränsade. Det är inte det lockbete för nya lärarstudenter som vi skulle vilja se.
Rekryteringen till lärarutbildningen har länge varit svag. Vårterminen 2014 studerar 3 studenter för att bli lärare i tyska, 14 för att bli lärare i franska och 38 för att bli lärare i spanska. För hela Sverige! Det har varit möjligt att ta sig in på lärarutbildningen med så låga poäng på högskoleprovet att lärarna troligen haft lägre allmänkunskaper än merparten av eleverna. Våren 2013 var antagningspoängen för dem som sökte till lärarutbildningen via högskoleprovet 0,1! Den som konsekvent svarade alternativ C på högskoleprovet fick 0,4 poäng (maxpoängen är 2,0). Och tro det eller ej, det var hela 123 personer som togs in till lärarutbildningen med 0,1 på högskoleprovet!
Socialdemokraterna vädrar morgonluft i skolfrågan. Det ligger ju knappast för socialdemokraterna att se till att lärarna blir höginkomsttagare (till vilka räknas de som betalar statlig skatt, i den socialdemokratiska-sverigedemokratiska världen de som tjänar mer än 35.000 kronor per månad, i Alliansens värld de som tjänar mer än 36.300 kronor). Alltså ska S satsa på mindre klasser och därmed fler anställda. Det kan tyckas vara en sympatisk linje, men tyvärr visar vetenskapliga studier att den inte ger nämnvärda resultat. Länder med mindre klasser når inte bättre skolresultat och när man i vårt land lokalt har ändrat klasstorleken har det inte blivit någon resultatförbättring. Det är att kasta pengarna i ett svart hål. Per-Arne Andersson har varit chef för Avdelningen för lärande och arbetsmarknad på organisationen Sveriges kommuner och Landsting (SKL). Han säger så här i en intervju i Skolindicatorn: “Antalet elever per klass i den svenska skolan har sjunkit kontinuerligt från början på nittitalet till 2008. I dag är det i snitt färre än 24 elever i varje grundskoleklass. Lärartätheten har ökat. I de framgångsrika skolorna finns inget samband mellan utbildningsresultat och klasstorlek. Den avgörande framgångsfaktorn i klassrummet är lärarens förmåga”. En välkänd socialdemokrat, Irene Wennermo säger att hon tvivlar på klasstorlekens förmåga att förbättra studieresultatet, vad som behövs är mer undervisningstid. Men hennes parti satsar inför valet på mindre klasstorlekar, trots att det inte ger resultat.
Skolan är ett jätteproblem i Sverige. Socialdemokraterna har inte lösningen och det vore tragiskt om en ny våg av socialistiska experiment skulle cementera flumskolan till enorma kostnader.