Fram till 2001 gällde att den som blev svensk medborgare skulle avsäga sig ett eventuellt utländskt medborgarskap. Åtminstone var det så i teorin. Ett flertal andra länder vägrade att låta sina medborgare avsäga sig medborgarskap eller tillätt det endast mot avgifter som kunde uppgå till hundratusentals kronor (ofta motiverat som en “ersättning” för utbildning och sjukvård som medborgaren fått i sitt gamla hemland). Sverige tillät medborgare från sådana länder, många länder i det en gång kommunistiska Östeuropa, Iran och ytterligare några länder, att behålla sitt utländska medborgarskap, men ändå få ett svenskt. För amerikaner var det däremot tvärstopp och eftersom det amerikanska medborgarskapet i de flesta fall var ”bättre” än det svenska blev resultatet av tillåtandet av dubbla medborgarskap att tiotusentals amerikanska medborgare, som egentligen var svenskar, skaffade sig svenskt medborgarskap också (den som är född av svenska föräldrar i USA blir automatiskt amerikansk medborgare – tidigare måste man vid myndighetsdagen välja det ena eller det andra och nästan alla valde då amerikanskt medborgarskap, det var bland annat de personerna som 2001 skaffade sig dubbla medborgarskap).
Att ha ett dubbelt medborgarskap är att ha dubbla lojaliteter och på den tid värnplikten fanns kunde man ju i teorin tänka sig att en person med dubbelt medborgarskap skulle bli inkallad för att tjänstgöra i två mot varandra krigande arméer. Idag, efter den svenska värnpliktens avskaffande, gäller att vi kan vara säkra på att en person med dubbelt medborgarskap kommer att höra till fiendens armé, om landet ifråga kan tvångskommendera sina medborgare till krigsmakten.
När det gäller beslutsfattande i styrelser, domstolar och liknande är det viktigt att se till att jäv inte föreligger. Det är självklart att en person som sitter i styrelsen för StoraEnso inte samtidigt kan sitta i styrelsen för SCA. Det är ett krav att styrelseledamöter med uppdrag i andra bolag lämnar rummet när affärer diskuteras mellan två bolag där en person är styrelseledamot i bägge. Vi känner alla till att en av Sveriges dyraste rättegångar någonsin kommer att tas om, för att en av nämndemännen hört en föredragning om ärendet i den lokala polisstyrelsen, där han också var ledamot. Riksdagsledamöterna ombeds alla redovisa aktieinnehav och styrelseuppdrag (ner till minsta bostadsrättsförening) för att vi alla ska veta att vederbörande inte tar otillbörliga hänsyn i sitt uppdrag som riksdagsledamot.
Men när Sverigedemokraterna bad Riksdagens Upplysningstjänst att utreda vilka ledamöter som har dubbla medborgarskap så blev det genast ett vådligt hallå. Vi brukar inte ha några sympatier för Sverigedemokraterna i de här spalterna. Men även en blind höna hittar ibland ett korn. Vi har alla ett befogat skäl att få veta om de som har det yttersta ansvaret för förhållandet till främmande makter är medborgare i det landet eller inte. Och är det till exempel en riksdagsman med dubbelt medborgarskap, till exempel svenskt och norskt, så borde vederbörande vare sig delta i debatten eller omröstningar som rör förhållandet mellan Sverige och Norge. Så går det till i alla företag, föreningar och andra organisationer som vinnlägger sig om att sköta saker på ett etiskt korrekt sätt. Så borde det även gå till i de långt viktigare frågor som hanteras av Riksdagen. Och alltså har vi som medborgare tyngre skäl att få veta om en riksdagsman är medborgare i Norge än om vederbörande har 100 aktier i AB Volvo. Det senare registreras av Riksdagens förvaltning, det förra får vi inte veta något alls om. Och media som hysteriskt klagar på dem som inte vill redovisa sina aktieinnehav börjar skrika om rasism när väljare vill ha en öppen redovisning av den långt viktigare lojalitet som ligger i ett medborgarskap jämfört med ett obetydligt aktieinnehav.