Det för vårt lands ekonomiska framgång viktigaste kulturella särdraget är den så kallade protestantiska arbetsetiken. De protestantiska lärorna som fick sitt genomslag i norra och centrala Europa i början på 1500-talet såg arbetet som en central moralisk uppgift för människan. Sociologer och ekonomer från 1900-talets början hävdade att det var den etik som skapades då som lade grunden till de ekonomiska framgångarna i de protestantiska länderna. Mest känd av dessa analytiker är Max Weber, som 1904 publicerade boken “Die protestantische Etik und der Geist des Kapitalismus” (Den protestantiska etiken och kapitalismens anda). Weber menade att kalvinismen (den protestantism som blev tongivande i Schweiz, Nederländerna och Skottland) drev på den kapitalistiska utvecklingen. Kalvinisternas strävan till icke-värdslig frälsning kunde nås genom hårt arbete. På den yttersta domen var det de som genom hårt arbete nått ekonomisk framgång som kunde tillerkännas det eviga livet. Kalvinismen byggde på en puritansk livsstil, hårt arbete och just det – arbetsetik. Människan ska arbete i sitt anletes svett.
Sveriges protestantism har visserligen inte kalvinistisk bakgrund. Den lutherska protestantism som blev dominerande i Sverige lånade emellertid med tiden många av de puritanska och arbetsetiska moraliska normerna från kalvinisterna i Centraleuropa. Martin Luthers levnadsglada stil föll mer eller mindre i glömska (jo Martin Luther älskade god mat och goda viner och poängterade att Gud skapat mannen och kvinnan för att de skulle älska varandra – även köttsligt). Därför blev också i Sverige med tiden den protestantiska arbetsetiken dominerande.
I USA kom arbetstänkandet med invandrarna från Europa, och bara de som levde efter de arbetsetiska normerna nådde framgång och levde upp till det som blev “the American Dream” – drömmen att genom hårt arbete bygga upp välstånd från en mycket mager start.
“Den protestantiska arbetsetiken” vann även insteg i en del katolska länder, inte minst sådana där kalvinismen tidvis haft stark ställning, som Frankrike och Tjeckien. Däremot var den svagt utbredd i andra delar av världen, som Sydamerika och stora delar av Medelhavsområdet. Att kineser och japaner har ungefär samma filosofi när det gäller arbete som protestanterna har dock en helt annan kulturell bakgrund.
Idag har arbetsetiken knappast någon religiös bakgrund. Men den har i vårt land en historisk bakgrund, som är kopplad till religionen. Men arbetstiken kan idag ses som ett helt sekulärt fenomen.
Makthavarna i vårt land har i århundraden varit måna om att bygga upp arbetsmoralen. Arbete kunde ju alltid genom beskattning gynna överhetens syften – både i form av makt och ekonomiskt välstånd. Men med tiden kom det motkrafter. Socialismen var en sådan. Visserligen var Marx arbetsvärdelära kopplad till att arbete gav ekonomiskt välstånd, men de sociala delarna av socialismen gick ut på fördelning av produktionen också till dem som inte arbetade. Denna del av det socialistiska budskapet var egentligen ett angrepp mot den protestantiska arbetsetiken, men denna var samtidigt så fast förankrad i folkdjupet att socialismen i Sverige under den första halvan av 1900-talet ständigt betonade vikten av hårt arbete. Socialisterna gick snarast till angrepp mot dem (“kapitalisterna”, “utsugarna”) som tjänade pengar utan att ägna sig åt kroppsarbete.
Men den inställningen är en annan idag. Idag har bidragssystemet byggts ut för att ge samhället och Socialdemokratiska partiet större möjligheter att kontrollera medborgarna – och inte minst att styra rösterna genom att låta skatterna finansiera “röstköpen”. Nationalekonomiprofessorn Assar Lindbeck konstaterade nyligen i en debattartikel i Dagens Nyheter att 60 procent av de röstberättigade idag för sin försörjning var beroende av offentliga resurser – då räknade han pensionärer, arbetslösa, sjukskrivna och anställda i stat och kommun. Det är den 40-procentiga minoriteten som producerar, medan den 60-procentiga majoriteten konsumerar. Det är mycket svårt att genomdriva en grundläggande ändring av balansen när 60 procent av de röstande är ekonomiskt beroende av stat och kommun, det är risk att vi fastnar i ett system där vi blir alltmer beroende av bidrag från varandra, vilket till slut leder till att de mest överbeskattade – de allra mest produktiva och välavlönade flyr landet.
Under decennierna närmast efter Andra världskriget flyttade hundratusentals människor till vårt land. Det var människor från länder som Finland och Estland, där den arbetsetiken redan stod högt i kurs. Eller det var människor från Grekland, Italien och Jugoslavien som snabbt anammade den svenska modellen och lät sig integreras i samhället just genom att arbeta hårt, ja genom att arbeta hårdare än infödda svenskar. Ända in på 1960-talet var sysselsättningen högre bland invandrare än bland infödda svenskar.
När invandringen med början 1968 började regleras såg regeringen möjligheten att styra invandringen politiskt. Genom att låta marxistiska grupper från Sydamerika komma hit stärkte man det socialdemokratiska röstunderlaget – samtidigt som flyktingar från Östeuropa (som erfarenhetsmässigt röstade borgerligt när de bott in sig i det svenska samhället) skickades tillbaka. Det har också senare blivit fler invandrare från områden där basaren och inte verkstaden står i centrum för det ekonomiska tänkandet. Den utvecklingen underminerar viktiga fundament för Sveriges välstånd – moralen att arbetet och endast arbetet skapar välstånd.
Undermineringen av arbetsetiken har fortsatt och det kommer att skapa problem. Vi riskerar att få ett utvandringsproblem. De som vi verkligen behöver här lämnar landet. De invandrare som skulle kunna göra något verkligt produktivt, väljer att flytta till ett annat land än Sverige – till ett land som ger större möjligheter. I Sverige blir bidragsmänniskorna – både svenskar och invandrare – kvar, men vem ska försörja de bidragstörstande?
De senaste decenniernas attack mot arbetsetiken är ett hot mot vår gemensamma framtid. Vi kan ha mångkultur på de flesta områden, men när det gäller arbetsetik behöver vi en monokultur! Det är främst arbetsetiken som får de 40 procent som jobbar i den privata sektorn att jobba så att de kan försörja majoriteten av befolkningen. Utan den skulle vi få ett land av bidragstagare.