Nye (s)-ledaren Håkan Juholt kommer med det ena hugskottet efter det andra. Han tvingas alltsomoftast ändra vad han sagt och mången medborgare kan säkert drömma mardrömmar om vad som skulle hända vårt fosterland om han – Gud förbjude – fick en ansvarsfull post. Vi har redan fått vara med och betala kostnaden för en “äntringsstyrka” som reste till Medelhavet utan båt och utan något fartyg som ville ta hand om dem för sin uppgift att äntra fartyg från Libyen som inte fanns till sjöss. Samtidigt drogs tre JAS-plan hem, trots att deras tjänster var efterfrågade. Vi har också sett hur han gjort diverse populistiska uttalanden i pensions- och sjukförsäkringsfrågor, som snabbt fått tas tillbaka eller gömmas i dimridåer när (s)-riksdagsledamöter som sysslat med frågorna i åratal talat om för honom att han är på villovägar. Och vid inte så få tillfällen har han letat fram frågor där den rödgröna oppositionen kan formulera sig på ett sätt som kan vinna Sverigedemokraternas stöd. Trots att S gick till val på att aldrig snegla på vad Sverigedemokraterna driver för linje. Tyvärr kan vi räkna med att det blir mycket mer av samma under de kommande åren.
Men vi ska inte bara kritisera Juholt och hans kumpaner. Reinfeldt och hans gäng borde också tänka efter mer innan de skrider till handling. Sjukförsäkringen behövde reformeras och “arbetslinjen” sättas i centrum. Det var dessutom något som Alliansen lovade i valen både 2006 och 2010. Men på många punkter har man varit för ivrig för att resultatet ska bli bra. Många av reformförslagen har fungerat dåligt och fått reformeras både en och två gånger. Förvisso kan inte allt bli perfekt och det är rätt att ibland “hellre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge” (Verner von Heidenstam). Men lite bättre än uppnått resultat kan man förvänta sig av en regering som har ett kansli på 3 000 personer till sitt förfogande för att prestera bra förslag. Ytterligare en fråga där man kunde begära mer var det blanka avvisandet av förslaget om ersättning till dem som blivit illa behandlade av de fosterföräldrar som anvisats av samhället. Många fosterföräldrar har gjort business av att ta emot barn och har mer brytt sig om de rikliga ersättningarna än hur barnen behandlats. Och när det är olika samhällsinstitutioner som legat bakom detta och förstört unga människors liv är det rimligt att ge ersättning för lidna oförrätter från allmänna medel. Men många har också haft utomordentligt goda och samvetsgranna fosterföräldrar som betytt mycket positivt för barn vars biologiska föräldrar varit rena katastrofen. Att behandla så olika förutsättningar schablonmässigt kan inte vara rimligt. Lika orimligt som när Maria Larsson säger att det inte ska bli någon ersättning, trots att regeringen ställt detta i utsikt. En PR-mässig katastrof som resultat av att man inte tänkt efter före.
Det är dags för både opposition och regering att göra just det. Att tänka efter före.