Sveriges sjukförsäkringskostnader har formligen exploderat och förra året spenderades 120 miljarder kronor på sjukersättningar och förtidspensioner. Det var en ökning på 20 procent jämfört med året innan. Och under januari-februari i år var Riksförsäkringsverkets utbetalningar av sjukersättning 18 procent högre än motsvarande period 2001. Under år 2001 anmäldes 1,1 miljon sjukfall till Försäkringskassan. Och dit anmäls bara fall som avser sjukfrånvaro överstigande 14 dagar, eftersom kortare ersättningstider hanteras helt av arbetsgivaren.
Från januari 1998 till nu har antalet sysselsatta skenbart ökat med 300.000 personer. Men 45 procent av den ökade sysselsättningen har försvunnit i ökad sjukfrånvaro! Vid senaste årsskiftet var 295.000 personer anmälda till sjukförsäkringen, det vill säga de hade varit sjuka minst 14 dagar. Och det på en arbetsför befolkning på drygt 4 miljoner personer. Därutöver fanns 445.000 personer som var förtidspensionerade.
Sverige är ett sjukt land och svenskarna är ett sjukt folk. Och det blir bara värre och värre. Man kan av den allmänna debatten, politikernas och fackföreningarnas skrik, tro att arbetslivet blir allt hårdare och arbetsmiljön allt svårare. Men faktum är tvärtom. De hårda och krävande jobben försvinner. De som ställer mindre anspråk på människan tar allt större andel av den totala sysselsättningen. Men ändå blir vi bara sjukare.
Den allmänna uppfattningen är att det är kvinnor i den offentliga sektorn som drabbas av ökad sjuklighet. Och visst, 63 procent av de sjuka är kvinnor, trots att de utgör en bra bit mindre än hälften av arbetskraften. Många kvinnor inom hopplöst illa skötta landsting har dessutom en besvärlig arbetssituation. Men utvecklingen mot ökad privatisering av vården till mindre och effektivare enheter medför att detta speciella problem minskar, inte ökar. Likafullt svarar medelålders kvinnor för en tredjedel av de ökade sjukförsäkringskostnaderna.
Ytterligare en tredjedel förklaras av att befolkningen blir äldre. De stora fyrtiotalistkullarna är nu i åldrar där sjukfrånvaron alltid varit högre, och eftersom den stora 1940-talsgenerationen nu börjar bli de äldsta i arbete har medelåldern på arbetskraften ökat ordentligt under senare år. Åt den tredjedelen är nog inte mycket att göra, vi kan bara se fram emot att problemet löser sig självt när fyrtiotalisterna pensionerats bort från arbetsmarknaden – men då kommer istället pensionskostnaderna att gå i taket.
Den sista tredjedelen av de ökade sjukförsäkringskostnaderna har en uppseendeväckande förklaring, åtminstone enligt Arbetsmiljöverkets generaldirektör Kenth Pettersson. De grupper som har störst frånvaroökning är ungdomar under 30 år. Sedan 1990 har “ohälsotalet” (ett vanligt mått på sjukligheten, som främst bygger på sjukfrånvaro, men också på antalet förtidspensionerade) bland män under 30 år ökat med 120 procent. Kvinnor i samma ålder har ökat ohälsotalet med 104 procent. Det sjuka Sverige består alltså av ungdomar i sina bästa år – eller är det istället ett gäng misslyckade soffpotatisar som konsekvent skolkat från gymnastiken i skolan?
Män mellan 50 och 59 har minskat sitt ohälsotal med 8 procent och män i åldern 60-64 år med 14 procent. För kvinnor i samma åldrar är det visserligen en ökning, men en ökning betydligt lägre än genomsnittet. 10 procent för åldrarna 50-59 och 1 procent för åldrarna 60-64 år. För alla åldrar och kön var ökningen av ohälsotalet 32 procent. Sverige är sjukt. Vår yttre situation är sådan att sjuktalen borde minska, inte öka.