När Sovjetunionen imploderade 1991 drog hela den icke-kommunistiska delen av världen en lättnadens suck. I Ryssland skulle nu en ny, gyllene era av demokrati, mänskliga rättigheter, religionsfrihet och internationellt samarbete begynna. Det blev inte riktigt så. Problemen har varit många i de gamla och nya tsarernas rike. Bara en sådan sak som att medellivslängden faktiskt har sjunkit efter kommunismens fall, och i dag kan en sovjetisk man förväntas bli omkring 57 år gammal. En annan sak är den accelererande främlingsfientligheten och antisemitismen, företeelser som alltid tenderar att gå hand i hand med nationell revanschlystnad. Behöver vi nämna exemplet Nazityskland?
Och att revansch är något som Vladimir Putins Ryssland – att Putin som premiärminister är den drivande kraften i det postkommunistiska Ryssland och president Medvedev blott hans springpojke är det väl få bedömare som betvivlar – hett eftertraktar står i öppen dag. Ett av Vladimir Putins mer herostratiskt ryktbara uttalanden är ju att Sovjetunionens sammanbrott är en av de största katastroferna under 1900-talets historia. Att Putin har ett förflutet som KGB-officer vet vidare de flesta. Men att han också är en varm anhängare av den rysk-ortodoxa formen av kristendom är inte lika uppmärksammat. Just kombinationen av gammal KGB-man och rysk-ortodox troende borde framkalla betydande oro: ett giftermål mellan sovjetkommunism och storrysk nationell tro är ägnat att sända kalla kårar utmed omvärldens samlade ryggrad.
Contra har länge varnat för den utveckling som nu tagit gestalt i den ryska aggressionen i Georgien och den ryska maktapparatens varning till Polen om att det finns kärnvapen bekvämt till hands för den händelse Polen skulle visa sig otillbörligt tillmötesgående gentemot USA och västalliansen NATO. Denna utveckling innebär också en kännbar knäpp på näsan för alla dem som i Sverige hävdat att det inte existerar några potentiella militära hot i vårt närområde, och att det bästa vi kan göra med våra avtynande militära styrkor är att skicka dem till ställen som Kongo, Afghanistan och Tchad. I sammanhanget bör särskilt överste Johan Kihl nämnas, den man som förväntades bli “framtidens general”, men som gjorde bort sig när han tvärsäkert klargjorde att Sverige inte skulle ställas inför något militärt hot under de närmaste 50 åren. Kihl lämnade hastigt och lustigt den militära banan för något år sedan till förmån för en civil karriär, och hans försvarsintresse begränsar sig numera till aktiviteter inom Beridna högvakten där han kan förväntas inte göra alltför stor skada.
Vad vill då ryssarna uppnå genom överfallet på Georgien? Få insatta bedömare tror väl att Ryssland bryr sig särskilt mycket om folken i de båda georgiska separatistenklaverna Sydossetien och Abchasien och Georgiens fåfänga försök att rätta in dessa i ledet. I stället bör man betrakta det ryska militära svaret som en fingervisning om att Ryssland nu återvunnit sitt självförtroende och inte tvekar att göra precis som man vill gentemot små nationer inom den ryska intressessfären.
Som den engelska tidskriften The Economist (16-22 augusti) uttrycker saken: “Det handlar om Ryssland, nationalistiskt och återuppvaknande, som banar sig väg tillbaka till Kaukasus och jagar ut andra, och spegelvänder de förluster Ryssland känner att det lidit sedan det Kalla krigets slut.”
Det faktum att Georgien, föremål för “rosornas revolution” och Stalins hemland, blivit ett alltmer västvänligt land som aspirerar på ett medlemskap i NATO har gjort den ryska aggressionen särskilt lustfylld för Putin och hans generaler. Det som händer är i själva verket att Ryssland ger västvärlden “fingret” och demonstrerar för georgierna var de kan stoppa upp sina självständighetssträvanden.
Frågan är vad västvärlden med USA i spetsen kan göra åt saken. Georgien var, tillsammans med Ukraina, påtänkt som ny NATO-medlem, men det scenariot tycks när detta skrivs avlägset. Militära aktioner från västs sida måste betraktas som lika uteslutna som i samband med Ungernrevolten 1956, särskilt som det nygamla Rysslands talesmän antytt – som i fallet Polen – att nukleära motåtgärder inte kan uteslutas. Det enda som kommer att hända är sannolikt att Ryssland drabbas av ett antal sanktioner och fördöms från talarstolar i FN och diverse andra fora. Vilket i sin tur innebär att den nyväckta ryska nationalismen och känslan av att vara förorättad förstärks. De som får betala är det ryska folket.
The Economists medarbetare i Georgien skriver: “Det folk som ändå troligen i slutändan får betala det högsta priset för attacken på Georgien är ryssarna. Detta pris kommer att sträcka sig långt bortom några sanktioner som Amerika eller Europeiska unionen kan införa. Liksom vid varje utländsk aggression kommer det att leda till att de medborgerliga friheterna i Ryssland ytterligare underkuvas.”
Kriget i Georgien (det måste väl trots allt kallas krig även om de georgiska styrkorna inte tycks ha gjort mycket motstånd) har också manat till eftertanke inom det försvarsengagerade Sverige. För Contra är utvecklingen minst av allt någon nyhet. Men för många av dem som trott på att den tusenåra freden skulle inträda med Kalla krigets slut har de ryska tanksen i Georgien inneburit en välbehövlig väckarklocka. Tomas Ries, chef för Utrikespolitiska institutet i Stockholm, sa exempelvis till tidningen Världen idag (13/8) att händelserna i Georgien kommer att leda till konsekvenser för de nordiska länderna och att Sverige måste ompröva sin försvarspolitik.
Dessutom måste utrikesminister Carl Bildt berömmas för klarsynta uttalanden om den georgiska konfliktens natur. Han har bland annat liknat ryska uttalanden om att orsaken till den militära operationen är en vilja att skydda ryska medborgares liv och lem i Sydossetien och Abchasien vid Hitlers förklaringar till Nazitysklands invasioner, något som givit eko i utländska medier. Klarsynta analyser är dock en sak, konkreta åtgärder en helt annan. En svensk militär upprustning skulle ta decennier att genomföra.
Tills dess är det ett faktum att Sverige inte längre kan försvara sig mot en främmande militär operation, vilken inte nödvändigtvis skulle innebära en fullskalig invasion. Den svenska försvarsstyrkan är i dag ungefär lika stor som den var under Gustav Vasas dagar. Gotland, som är Östersjöns största ö och strategiskt belägen mellan östra och västra östersjökusterna, saknar i dag helt försvar så när som på en eller annan hemvärnspluton. När väl den omskrivna ryska gasledningen kommer att placeras i Gotlands omedelbara närhet kommer ön att bli en viktig internationell schackpjäs som ryssarna lätt kommer att kunna ta över med hjälp av en grupp ubåtsburna spetsnazsoldater om de så skulle önska.
Den nya ryska nationalismen kan på goda grunder betecknas som en hybrid mellan den gamla tsarimperialismen, den sovjetiska expansionismen och det tjugoförsta århundradets speciella förutsättningar. Den kommer att ställa stora krav på den person som de amerikanska väljarna placerar i Vita huset som ett resultat av presidentvalet den 4 november. Den ene av kandidaterna, republikanernas John McCain, har sagt på följande sätt om Vladimir Putin:
-När jag blickar in i Putins ögon ser jag tre bokstäver: K. G. B. Här har McCain visat betydligt större realism än George W. Bush, som hävdade att han under motsvarande omständigheter kunde se Putins själ och att det var en god och redbar mans själ han såg. Putin är kanske snäll mot sin familj och sin närmaste omgivning, men vi andra har skäl att oroa oss. Ordern att invadera Georgien har lett till en ny sorts kallt krig. När sovjetiska trupper invaderade Afghanistan julen 1979 skanderades det i demonstrationstågen “Sovjet ut ur Afghanistan”. Nu finns det skäl att skandera (förutom det uppenbara “Ryssland ut ur Georgien”): “Sovjet ut ur Ryssland”.