Vi brukar i dessa spalter klaga på det politiska Sverige. Den här gången ska vi istället rikta klagomålen mot näringslivet. Industrin går så det dundrar. Andra näringar går ännu bättre. Vinsterna är de bästa någonsin för många företag. De som överlevde den svåra finans- och IT-krisen i början av 2000-talet kan nu snabbt fylla igen hålen.
Kostnaderna är trimmade. Den svenska kronan konkurrenskraftig. Det ser i korthet bra ut.
Men det svenska näringslivet verkar inte se runt hörnet. Få företag har investeringsprojekt som engagerar de kapitalresurser som genereras av de goda vinsterna. Istället för att investera i nytt satsar företagen mer på utdelning och utskiftning. Kapitalbasen sänks, eftersom kapitalet inte längre behövs i företagen.
Visst är det bra att gamla övergödda företag inte satsar sitt kapital på dåliga projekt. Men idag finns det knappt några företag som visar framtänderna. Försiktighet och kostnadsjakt är det enda som är gångbart i svenskt näringsliv idag. Vid millenieskiftet såg det annorlunda ut, då rusade investeringarna iväg i galen riktning och miljarder förlorades på IT-bubblan. När IT-bubblan sprack så försvann också mycket av entreprenörsförmågan och investeringsviljan i företagen. De försiktiga generalerna överlevde. De dynamiska och innovationsbenägna försvann ut.
Men med försiktiga generaler vinner man inga krig. Svenskt näringsliv utnyttjar inte de unikt gynnsamma förhållanden som vi har idag för att kunna satsa på morgondagen. Och faktiskt är det denna gång mest näringslivets och till bara en del regeringens fel.