Flera av staterna i det forna östblocket har gjort imponerande ekonomiska framsteg. Det gäller länder som Tjeckien, Polen, Estland och Ungern. Men även de länderna har under många år hamnat på efterkälken, på grund av det planekonomiska systemet, och det kommer därför att ta många decennier för dem att komma ikapp västerländsk standard.
De här länderna har haft vissa fördelar jämfört med Ryssland.
1) De har bara haft det kommunistiska systemet i femtio år. Och “farfar” kommer därför ihåg hur det var på den gamla tiden. Budapest-börsen kunde till exempel öppnas med en den yngste och mest nyanställde från “gamla” Budapest-börsen fortfarande i arbetsdugligt skick – även om han i “nya” Budapest-börsen förvisso var äldst och nästintill pensionsmogen redan första dagen. Men han fanns. I Ryssland finns ingen “farfar” att fråga eller få inspiration från.
2) Länderna har bevarat etiska normer från ett samhälle som inte bygger på normlöshet och ateism. Katolska kyrkans ställning i Polen (och även Ungern) är ju välkänd, Den protestantiska etiken har varit betydelsefull i Tjeckien och Estland. Det har helt enkelt funnits ett fungerande normsystem. Visserligen har kommunistpamparna stulit hejdlöst från folket, men det har funnits en levande moraluppfattning. I Ryssland har moralen saknats fullständigt och den enda normen har varit “roffa åt dig – det är enda sättet att överleva”.
3) Privatiseringen har fungerat genom att involvera såväl utländska placerare som bredare lager av den inhemska befolkningen. I Ryssland har de gamla pamparna redan tidigare ansett att staten var deras och efter kommunismens fall har de fortfarande haft den uppfattningen, men nu tagit ett steg vidare, omvandlat realiteterna även till formaliteter. Därmed har den viktiga reningsfunktionen i det kapitalistiska systemet inte fungerat: Den som inte tillgodoser kundernas krav i ett kapitalistiskt system blir utslagen från marknaden och förlorar sin förmögenhet. Så fungerar det inte i Ryssland. Det finns inget fungerande betalningssystem och därför fortsätter det gamla korrupta systemet som tidigare. Det är viktigt att “smörja” maskineriet. Och det smörjs genom rätt kontakter. Och rätt kontakter skaffade man i KGB och kommunistpartiet och de kontakterna är lika viktiga idag.
Rysslands ekonomi idag styrs av ett gäng skurkar som lärde sig sina skurkstreck i det kommunistiska partiets tjänst. De breda folklagren har det idag inte bättre än de hade under Sovjettiden. En viss medelklass har dock växt fram, en medelklass som har gjort sig ärligt förtjänt av sin position och inte erövrat den genom fiffel och mygel. Den medelklassen drabbas nu när krisen fördjupas.
Anledningen till krisens fördjupning är till stor del att Ryssland hållits under armarna med hjälp av finansiellt stöd från Väst. Det stödet har dock i stor utsträckning hamnat i fickorna på de gamla pamparna, som gärna placerat pengarna utomlands, där de är säkrare – vem vet om inte kommunisterna kommer tillbaka. Investeringarna i Ryssland har eftersatts. Och investeringsbehovet är enormt. Inget industriland har så många ålderstigna industrianläggningar som producerar usla varor med alltför mycket arbetskraft.
Det kan se hopplöst ut i Ryssland idag. Men det finns ingen anledning att ge upp hoppet. Ryssar har i ökad utsträckning kunnat resa till Väst och lära och se. Den vägen kommer viktiga impulser tillbaka. När Väst nu dessutom drar åt tumskruvarna och inte längre öser in finansiella resurser som de gamla pamparna kan lägga beslag på måste en successiv anpassning av ekonomin ske. KGB-pamparna och kommunistledarna är dessutom säkert – med några undantag – usla företagare. Företag byggs inte med kommando och maktmedel utan genom att tillgodose kundernas behov. De nya “privata” företagen är därför lerkolosser, som i stor utsträckning kommer att gå under. Det är viktigt att de försvinner och glöms bort. De företag som kommer att stå för den ryska ekonomins vitala tillväxt om tjugo-trettio år är idag små med två tre anställda, om de alls ens har startats.
I Polen, Ungern, Estland och Tjeckien kommer det säkert att ta tjugo-trettio år innan länderna har en rimlig levnadsstandard, mätt med västeuropeiska mått. I Ryssland kan det mycket väl ta tjugo-trettio år innan landet ens har byggt upp en startbana för en framtida utveckling. Men det är mycket svårt att se att den gamla kommandoekonomin skulle återuppstå. Vissa nostalgiker inom det ryska kommunistpartiet skulle gärna se det. Men kom ihåg att det auktoritära systemet skapades och förvärrades i samband med världskrigen. Inte ens ett Ryssland i kris kan återgå till de mörka tider som var igår.