Under de gångna två decennierna har Latinamerika genomgått en genomgripande omvandling. Det som var militärkuppernas förlovade kontinent förvandlades, mycket tack vare USAs engagemang, till en kontinent där de politiska ledarna tvingades utsätta sig för fria val. Och riskerade att bli avsatta. Och i de allra flesta fallen blev de avsatta, eftersom väljarna satte alltför stor tilltro till att politiker – och inte de själva genom företagande och flitigt arbete – skulle lösa landets ekonomiska problem. Och därmed alltid var missnöjda med det de fick eller snarare inte fick i förra valet. För fem år sedan var det bara en diktator kvar i hela Latinamerika: Fidel Castro på Kuba.
Tyvärr har det nu dykt upp en ny populistisk våg i Latinamerika, en våg som med socialistisk retorik lovar att ge välstånd till de fattiga, men som i praktiken underminerar de välståndsskapande krafterna. Populisterna kombinerar offensiven med att successivt kringsnärja de demokratiska rättigheterna och att skaffa sig kontroll över valproceduren, så att de permanentar sin egen makt.
Värst är det i Venezuela där den gamle kuppöversten Hugo Chavez successivt har avskaffat de demokratiska friheterna och där det ser osannolikt ut att landet får verkligt fria val, utan en våldsam omvälvning. Chavez har lyckats infria en del av löftena till de fattiga genom att oljepriserna stigit så kraftigt och hans ansvarslösa politik har därmed inte avslöjats fullt ut. Oljelandet Venezuela har inte drabbats av den ekonomiska katastrof som Chavez ekonomiska politik skulle ha lett till under normala förhållanden. Men när normaliseringen av oljepriserna kommer har Chavez troligen infört ännu fler repressiva åtgärder för att underminera de demokratiska fri- och rättigheterna.
Men i Venezuela kan man alltså för tillfället klara sig hyfsat materiellt på de höga oljepriserna. Värre är det då i Bolivia, som genom seklen ofta drabbats av populistiska caudillos. Nu har vänstermannen och coca-odlaren Evo Morales nyligen valts till president. Morales har Chavez och Fidel Castro som politiska förebilder och det är självklart något som hårt kommer att drabba det bolivianska folket. De mänskliga fri- och rättigheterna börjar kringskäras och frågan är om de inom överskådlig tid kommer att få en rimlig chans att ångra sitt misstag.
Det Latinamerika som såg ut att bli ett fäste för demokrati och där ekonomin växte så att det knakade och aktiekurserna gick i skyn tillsammans med lönerna håller nu på att ändra riktning. De demokratiska institutionerna försvagas och de ekonomiska förbättringar som gjorde att många trodde att Latinamerika skulle följa efter Ostasien in i den industrialiserade världen undermineras raskt på ett sätt som riskerar att föra kontinenten tillbaka till gamla onda tider.