Efter ett par omgångar inbördeskrig hålls i dagarna folkomröstning i Sudan. Ska landet delas? Ända sedan självständigheten 1956 har arabiska muslimer i norr kontrollerat landet. Gång på gång har de försökt genomtvinga muslimska lagar i södra Sudan där det bor kristna negrer. De kristna har satt sig till motvärn. Och efter många års inbördeskrig överenskoms år 2005 om den folkomröstning som nu hålls. Om rösterna räknas på ett rättvist sätt kommer landet att delas i två.
Det löser inte Sudans alla problem. Darfur i västra Sudan tillhör inte det område som nu förväntas bli självständigt. I Darfur finns det, liksom i södra Sudan, olja. Sudans diktator Omar al Bashir vill hålla kontroll över så mycket olja som möjligt. Också befolkningen i Darfur utsätts för nästan lika hänsynslöst förtryck som i södra Sudan, men eftersom man i Darfur är muslimer är det inte fråga om religiöst förtryck utan mer ett rasistiskt förtryck. I Darfur, liksom i södra Sudan, är huvuddelen av befolkningen negrer.
Omar al-Bashir är den ende statschef som är internationellt efterlyst för krigsförbrytelser (vilket inte hindrade honom att delta i ett afrikanskt toppmöte i Libyen härförleden).
Ett delat Sudan skulle innebära en befrielse för den kristna befolkningen där. En nystart och en chans att ta ett steg bort från medeltiden.
Förhållandena är tyvärr likartade, om än inte fullt så illa som i Sudan, i en hel del andra länder. Afrikas folkrikaste land Nigeria delas mellan en muslimsk norddel och en kristen söder. I norr har flera delstater infört förmedeltida sharia-lagstiftning, som tillämpas även för kristna. Gång på gång har blodiga strider utbrutit mellan muslimer och kristna. Enligt en överenskommelse så skall landet varannan gång ha en muslimsk president och varannan gång en kristen (med vardera en möjlighet till omval för ytterligare en period). Muslimerna vill nu omtolka överenskommelsen, sedan den muslimske presidenten Umaru Yaradua avlidit och ersatts av den kristne tidigare vicepresidenten Goodluck Jonathan. När det är dags för nyval hävdar muslimerna att det är “deras tur” trots att Jonathan bara varit president i ett år. I Nigeria pågår dock bara sporadiska lokala strider.
Mest akut är läget i Elfenbenskusten. I presidentvalet förra året sägs det att den sittande presidenten Laurent Ggabo (kristen från söder) förlorade till Alassane Ouattara (muslim från norr). Bägge presidentkandidaterna fick en förkrossande majoritet i sin del av landet. Men i rösträkningen fick Outtara flest röster sett till hela landet, vilket berodde på massivt fusk i delar av norra Elfenbenskusten. Ggabo har vägrat att avgå sedan valmyndigheten underkänt rösterna från en del distrikt. Av svårförståeliga skäl stöder det internationella samfundet Ouattara.
Afrikas gränser är artificiella. De har inte som i Europa huvudsakligen etniska förklaringar, utan de är resultatet av kolonialmakternas kapplöpning efter kontroll över olika delar av kontinenten. Etniskt är Afrika uppdelat i hundratals grupper, inte de 54 länder som landet nu är uppdelat mellan.
Ända sedan avkoloniseringen omkring år 1960 har gränserna i Afrika varit “heliga”. Diktatorerna har fått hållas ostörda inom de gränser som fastställdes av kolonialmakterna. Det rationella motivet för detta har varit att undvika krig om nya gränser. Men krigen pågår för fullt ändå. Och i några delar av Afrika har nya länder bildats (Eritrea är ett sorgligt exempel på hur illa även sådant kan gå). Det finns anledning att på många fler ställen tänka över var gränserna egentligen bör gå. Många av länderna i södra Sahara och närmast söder därom skulle säkert må bra av att delas upp så att de inte drabbas av ständiga konflikter baserade på i huvudsak religiösa grunder. Mångkultur är ett säkert recept för att skapa våld.