Det kan ju låta oförargligt eller till och med behjärtansvärt att driva en stiftelse som främjar hälsa, ökar möjligheterna för flickor och kvinnor, motverkar barnfetma och skapar förutsättningar för ekonomisk tillväxt. Det är vad som är Clinton-stiftelsen officiella mål sedan den bildades 2001, sedan Bill Clinton lämnat sin post som USAs president.
Mindre oförargligt blev det när Hillary Clinton blev utrikesminister 2009. Utrikesdepartementet ordnade så att en del av Clinton-stiftelsens aktiviteter skulle granskas av en särskild enhet för att undvika jäv.
Det har dock kommit fram att företag lämnat donationer till Clinton-stiftelsen i utbyte mot ställningstaganden från det amerikanska utrikesdepartementet till företagens fördel. Peter Schweizer har berättat om det i boken “Clinton Cash”. Exemplen är många, vi ska nöja oss med att ta fram ett par exempel med svensk anknytning.
Den 6 juli 2007 berättar Clinton Foundation på sin hemsida att de fått 100 miljoner dollar från Lundin Mining. En av världens rikaste män, mexikanen Carlos Slim, och den kanadensiske gruvmagnaten Frank Giustra bidrog samtidigt med ytterligare 100 miljoner dollar till Clinton-stiftelsen (eller en kanadensisk filial kopplad till kanadensaren Giustra). Det här hände vid ungefär samma tid som Hillary Clinton började kandidera inför 2008 års presidentval. När hon förlorat kampen om kandidaturen till Barack Obama blev hon istället utrikesminister och under hela hennes tid som utrikesminister förhalades ett beslut om att USA skulle ingripa med sanktioner mot “destabiliserande krafter” i Kongo-Kinshasa. Det var med just dessa “destabiliserande krafter” som Lundin gjort upp om brytningsrätter i Kongo-Kinshasa. Clintons förhalande av tillämpningen av redan beslutade åtgärder har säkerligen gett pengarna tillbaka till Lundin.
Även Ericsson har backat upp paret Clinton och betalade 750.000 dollar för att Bill Clinton skulle hålla ett tal vid ett företags-event. Det här var 2011 och Ericsson hotades av sanktioner för att man sålt telefoni- och avlyssningsutrustning i strid mot de internationella sanktionerna mot Iran (enligt amerikansk lag kunde även utländska företag straffas för brott mot sanktionerna). Ericsson slapp betala. En särskild svensk underorganisation till Clinton-stiftelsen inregistrerades i Sverige. Den hade för Clinton fördelen att donationer som gick till den svenska stiftelsen aldrig prövades av amerikanska utrikesdepartementet för jäv under den tid Hillary Clinton var utrikesminister. Det fanns fler svenska företag som hade intressen i Iran att försvara. Och det gjordes framgångsrikt. Den svenska Clinton-stiftelsen fick bland annat stöd från svenska Postkodlotteriet med 11 miljoner dollar, ytterligare 15 miljoner dollar kom från andra bidragsgivare. Volvo och ABB slapp sanktioner trots affärer med Iran. Nuvarande utrikesminister Margit Wallström satt i styrelsen för Postkodlotteriet. Detta har redovisats av den amerikanska dagstidningen Washington Times.
Clinton-stiftelsen har genom åren medverkat till att bidragsgivarna fått värdefulla koncessioner och medgivanden från diverse suspekta länder utan USAs ingripande. Det gäller naturligtvis inte bara de nämnda svenska företagen utan en rad amerikanska och internationella företag som backat upp Clinton-stiftelsen. Clinton-stiftelsen är en härva av tveksamheter och korruption.