Olof Johansson har meddelat att han avgår som partiledare vid Centerns stämma i Sunne i juni. Få utanför den närmaste kretsen torde sakna honom. Trots att han under de senaste åren försökt ge sken av att vara en kompromissvillig resultatpolitiker har han i mångt och mycket fjärmat sig från centerns tradition – att inte egentligen ha några principer. Principen har blivit “Nej till kärnkraft. Nej till utveckling”. När partiet hette Bondeförbundet gick man med på det mesta, bara bönderna fick fem öre mer betalt för mjölken. Då var Centern ett renodlat intresseparti för jordbrukarna och det var lätt att identifiera målen. Idag är det inte alls så. Centern är en brokig samling av en liten rest av jordbrukarrörelsen, utvecklingsfientliga bakåtsträvare och en liten skara hemlöst “småfolk”. Det har inte varit lätt att identifiera vad som ska vara dagens motsvarighet till “fem öre mer för mjölken”. Märkligt nog har en teknisk detaljfråga – trots allt är det ju fråga om det – blivit “ideologi”. “Nej till kärnkraft” har nästan krossat partiet. Från nära 30 procent av sympatierna innan kärnkraftsfrågan blev en debattfråga till idag omkring 5 procent. Trots alla tänkbara försök att desarmera frågan från den politiska debatten, främst folkomröstningen 1980, så är kärnkraftsfrågan fortfarande en kardinalfråga för centern. Och för eftergifter i kärnkraftsfrågan har partiet ställt upp som stödparti för den socialdemokratiska regeringen, trots att de gamla väljargrupperna nog generellt får anses ha varit motståndare till den politik som förts.
Centern måste hitta en utväg ur återvändsgränden kärnkraften. Det är nödvändigt inte bara för centern utan också för Sverige. En demonstrationspolitik som kostar hundratalet miljarder för ett land som redan fallit ner från tredje till artonde plats i världens välfärdsliga kan inte få fortsätta.
Lennart Daléus, den trolige efterträdaren till Olof Johansson, kan se bra ut av vissa skäl. Han kan också se dålig ut av andra skäl. Contras uppfattning att det positiva som sägs om Lennart Daléus är en uppenbar riskfaktor och det negativa en stor möjlighet att nå viktiga genombrott.
Lennart Daléus påstås vara mer borgerligt sinnad än alternativa kandidater. Bra säger väl de flesta läsare av Veckans Contra. Men. Det är inte Lennart Daléus som säger att han är mer borgerlig. Det är en “uppfattning”. Risken finns att han försöker göra som Maria Leissner, vänsterfalangens kandidat i Folkpartiet, som när hon blivit vald till partiledare tog elefantkliv mot höger för att vinna stöd från de delar av partiet där hon saknade förankring. En sann opportunistisk linje som var bra för Folkpartiets politiska kurs, men som var avslöjande för svensk politisk opportunism när den är som man kan förvänta sig. Lennart Daléus är medlem i det parti som mer än andra är känt för principlös opportunism. Varför skulle inte Lennart Daléus, som aldrig själv positionerat sig starkt, vara lika opportunistisk som Maria Leissner? För honom skulle det innebära att snabbt positionera sig på vänsterkanten, för att vinna respekt från Per-Ola Eriksson/Olle Johansson-falangen inom centern. Den borgerliga delens stöd har han ju redan. Vi säger inte att han väljer den vägen. Men risken är uppenbar.
Lennart Daléus var general för “linje 3” i kärnkraftsomröstningen 1980, den mest kärnkraftsfientliga linjen. Illa säger många läsare av Veckans Contra. Men ger det inte också en stor möjlighet för honom. Han är den ende som kan ta Centern ur kärnkraftsträsket. Varje annan person skulle genast råka ut för fundamentalistisk opposition. Men Daléus har en position som trovärdig kärnkraftsmotståndare och kan därför föra bort Centern från den återvändsgränd som Olle Johansson fört in partiet i. Vi säger inte att han vill göra det. Men han kan. Det kommer inte vara lätt för honom. Men han har chansen. Och tar han den inte är det nog snart över för Daléus i första hand, men så småningom även för Centerpartiet.
Det är anmärkningsvärt att ett dogmatiskt fasthållande vid ett påstått folkomröstningsresultat från 1980 kan utgöra linje för Centerpartiet och något som socialdemokraterna ställer upp på för att vinna stöd i andra frågor. För det första bör vi komma ihåg att Lennart Daléus linje 3 förlorade folkomröstningen med 38,7 procent av rösterna. Att gå den förlorande parten tillmötes skulle alltså mycket väl kunna sägas vara att köra över det som väljarna sagt. Det är vad som sker nu. För det andra, det var 4778326 röster som avgavs 1980. Av de röstberättigade 1980 har 1,5 miljoner avlidit och 2 miljoner nya har tillkommit. Ingen född efter 1961 har haft inflytande på folkomröstningsresultatet. Att påstå att det finns ett demokratiskt motiv för att hålla fast vid omröstningsresultatet är ett hån mot den djupare meningen i ordet demokrati. Varför ska de yngre väljarnas nu avlidna farföräldrars föräldrar ha mer att säga till om saken än de som ska leva i Sverige i ytterligare 50 år?