En varböld i det amerikanska samhället är advokatkårens starka ställning och de i svenska ögon bisarrt stora skadestånd som kan dömas ut för vad vi uppfattar som trots allt begränsade skador. Orsaken är en kombination av flera faktorer: 1) Domstolarna kan döma ut ”punitive damages”, straffskadestånd, vilket innebär att en kärande som stämmer ett bolag med många kunder kan få ett skadestånd som täcker alla som kunde tänkas har råkat ut för något liknande. Ett typexempel är kvinnan som brände sig på för hett kaffe från MacDonalds och tilldömdes ett skadestånd som motsvarade några tiotals cent per kopp kaffe som MacDonalds serverat alla kunder det senaste året. 2) Advokater tar inte fasta arvoden per timme utan procent på vad de lyckas pressa fram som skadestånd. Advokater kan därför tjäna miljoner dollar på att vinna en enda process. 3) Parterna i en rättegång står själva för alla rättegångskostnader – ingen behöver alltså riskera att behöva betala motpartens rättegångskostnader. 4) Grupptalan – ”class action” – flera käranden som var och en förlorat små belopp kan gå samman och stämma ett stort företag på ett stort belopp med förhållandevis låga kostnader (metoden har införts också i Sverige från den 1 januari 2003).
”Rättvisan” i USA blir mot den här bakgrunden ett spel om att hitta missgrepp hos bolag med stora plånböcker. Och alla seriösa näringsidkare tvingas ha mycket omfattande ansvarsförsäkringar. I slutänden är det försäkringsbolagen som betalar de gigantiska skadestånden.
Försäkringsbolagen kan betala för att de tar ut höga premier och när skadestånden skenar så skenar premierna. Och i slutänden är det naturligtvis kunderna som får betala premierna genom högre priser, eftersom företagen tvingas betala de höga försäkringspremierna.
Det finns hela näringar som slagits ut på grund av skadeståndsrätten. Så försvann till exempel all tillverkning av småflygplan (Piper, Cessna med flera) under en lång period. Kongressen beslutade då om begränsningar i just skadeståndsrätten mot flygplanstillverkare. Bland annat kan man inte längre stämma en flygplanstillverkare av mindre flygplan för fel i konstruktion eller bruksanvisningar mer än tjugo år efter det att flygplanet tillverkades… Efter den regeländringen tillverkas det återigen småflygplan i USA. En så enkel sak som en rullator går nästan inte att få tag på i USA, eftersom inget försäkringsbolag är berett att erbjuda försäkringar till företag som säljer så skadeståndsrättsligt farliga produkter (naturligtvis skadar sig många svenska åldringar när de är ute med sina rullatorer varje år, men de kan inte för detta lyfta miljoner dollar i skadestånd).
Många svenska företag har bistert fått erfara vad amerikansk skadeståndsrätt innebär. ABB knäcktes nästan helt på grund av skadestånd till offer för asbestanvändning i dotterbolaget Combustion Engineering. Men märk väl, inte för skador som drabbat riktiga asbestoffer, sådana hade Combustion Engineering kunnat betala, men när advokatkåren lyckades vinna processer rörande skadestånd för den oro som de som arbetat i företag som använt asbest kände brast alla fördämningar och en rad företag har drivits i konkurs. Det gäller inte bara företag i asbestbranschen utan i en rad områden med perifer koppling till asbest. Även stora försäkringsbolag har gått i konkurs på grund av asbestskadestånd.
Ronald Reagan försökte länge genomdriva reformer på området, men inte ens hans legendariska övertalningsförmåga och vältalighet lyckades förmå Kongressen att ta itu med frågan. Kongressen domineras av jurister. Reagans efterträdare Georg Bush kom inte längre och därefter blev det åtta år med två advokater – Bill och Hillary Clinton – i Vita Huset. Under deras åtta år stoppades alla förslag att begränsa ansvarsrätten.
Demokraterna är nära lierade med advokatkåren och får stora bidrag från advokaternas organisationer. Man argumenterar för att ”den lille mannen” skyddas av de omfattande skadeståndsansvaren. Men så är det naturligtvis inte. Ett fåtal ”små män” kan visserligen bli fabulöst rika, men de flesta för naturligtvis inte en dollar. De som alldeles säkert blir rika är advokaterna, som kan ta ut 50 procent av vunnet skadestånd i arvode. De allra flesta ”små männen” får däremot högre priser på livsviktiga produkter och tjänster. Eftersom leverantörerna måste betala höga försäkringspremier.
Georg W. Bush har försökt ta upp skadeståndsfrågan på den politiska dagordningen igen. Han är inte jurist (utan ekonom) och Republikanerna har mer kopplingar till de stora företagen som tvingas betala skadestånden, än till den demokraterna närstående advokatkåren.
Ett första steg är att begränsa skadeståndsskyldigheten för läkarkåren. Förra året antog Representanthuset ett förslag om att begränsa straffskadestånden för felaktig läkarbehandling till 250.000 dollar. Observera att skadestånd för lidna skador (fysiskt lidande och ekonomiska förluster INTE skulle begränsas). Förslaget stoppades i Senaten. Nu vill Bush genomdriva en ny prövning i Kongressen.
En allmänpraktiserande läkare kan tvingas betala en ansvarsförsäkring på upp till 2 miljoner kronor per år. Det innebär att läkarkostnaderna till mer än en tredjedel består av juridiska kostnader. Läkare tar dessutom alldeles för många dyrbara prover för att vara mer än säkra på att de ger rätt råd till en patient. De vågar ofta inte tala om vad diagnosen är om den är det minsta osäker, av rädsla för att bli stämda.
I delstaten Pennsylvania har det mer eller mindre utbrutit en strejk bland läkarna. 900 har det senaste året lagt ner sina praktiker eller flyttat till andra delstater, eftersom de inte klarar av försäkringspremierna. I New Jersey ska läkarna börja strejka i protest mot lagstiftningen under februari och i West Virginia la en stor del av läkarkåren ner arbetet den 1 januari i år, men återupptog det sedan delstatskongressen på allvar börjat ta itu med åtminstone en lokal reform av systemet.
President Bush ger sig i kast med en mycket angelägen reform på ett område där till och med Ronald Reagan misslyckades. Det är en tuff uppgift. Och om han lyckas reformera problemen inom sjukvården återstår ett otal andra branscher. Den generella reform som Ronald Reagan försökte sig på har Bush inte högt upp på dagordningen. Om han skulle ge sig på skadeståndsreglerna generellt, skulle han få ännu fler lobbyorganisationer från rika särintressen emot sig. Han hoppas därför på att kunna ta itu med de värsta avarterna bransch för bransch.